Från nu och drygt två veckor framåt så har jag bytt miljö, från lägenheten i Sundsvall till ett hus ute på landet! 

Jag har för tredje gången på tre år fått förtroendet att vara katt- och husvakt åt min lillasyster med sambo. Och då håller jag koll på huset, matar dom två pälsbollarna på bild ovan, ansvarar för kattlådorna osv.

En av fördelarna är att jag får det lite närmare till jobbet, medans det samtidigt är längre avstånd till det nödvändigaste som affär med mera.

Men då får man planera bättre.

Och just ja, jag har fått en ny kompis!

Huset har robotdammsugare som är ute på golvet i skrivande stund, vilket betyder inget spring med någon "sabeldrake" för min del här inte.

Nu en kort eftermiddagskörning innan jag tar helg!

När jag visat svart på vitt att jag har en NPF-diagnos så kanske ibland vissa undrar vilka utmaningar jag ställs inför varje dag.

En av många svårigheter som just en Aspie har svårt för att klara av är förändringar, det som många beskriver som är en del av livet.

En av mina utmaningar:

Personer försvinner ur ditt liv och nya vill lära känna dig  och vill vara med i din gemenskap. För somliga av dessa nya människor stämmer allt till hundra procent i vissa fall, medan i andra fall kanske kemin inte stämmer alls och jag bara "stänger av". 

Och i den stunden som jag av en person blir kollad snett på, där han/hon kanske insett att jag är ignorant mot vederbörande vill jag bara ropa rakt ut:

"Jag har inget emot dig som person, jag har Aspergers Syndrom!

En diagnos som gör att jag har jättesvårt för vissa personer jag inte stämmer överens med!"

På den arbetsplats jag är på sker det en viss omsättning på personal och på den lilla depå jag utgår ifrån märker man lätt när en ny främande person ska jobba en dag. Kanske med just mig!

Gör du ett bra intryck och kemin stämmer så kommer du märka att jag är som vilken social människa som helst - diagnosen märks inte lika starkt.

Är du för mig en främmande människa, inåtvänd, inte bidar till något socalt utbyte eller inte har nåt som tilltalar mig så känner jag att det byggs upp en osynlig vägg mellan oss. Ett starkt magnetfält som pressar bort både mig och den personen där kemin inte stämer, ifrån varandra.

Det är min verklighet...

Snart en månad har gått sedan allra första inlägget på denna blogg och då kan jag passa på att visa er läsare hur jag har det där alla idéer vävs ihop och som blir till dom inlägg som ni kan läsa här på denna blogg,

Förutom skrivande så förekommer det också här musik och skapande i detta rum som jag ibland kallar för studion.

Det finns mycket att berätta om just denna plats där jag nu i år bott i fem år men det återkommer jag i senare inlägg. Bland annat för drygt ett år sedan gav jag mig in på utmaningen att ge rummet en facelift vilket tog mycket tid och energi i anspråk men så nöjd jag blev, så himla härligt med nya färger och även nya möbler!

Efter det så var rummets identitet klar, vitt och grått i väggfärg som möblemang.

Och nu tillåter jag oftast inte mer än två färger i ett rum.

Vad skapar irritation och vad är energitjuvar på jobbet för mig?

Här nedan har jag radat upp hela söndagens energitjuvar och irritationsmoment.

Om jag har energi kvar? Jo, jag orkade i alla fall skriva det här inlägget!

Ovett av ung tjej med liten hund

Dessa steg på en hållplats i Sörberge och skulle vidare med en anslutande buss längre fram. Jag tog betalt för både henne och sällskapsdjuret då djuret varken färdades i en bur eller väska, enligt gällande regler från kollektivtrafikmyndigheten. Väl vid bytespunkten kom hon fram till mig arg som ett bi och menade att jag inte alls skulle ha tagit betalt för hennes hund då transportväskan var med på resan men på hennes rygg och att andra förare inte alls tog betalt för sällskapsdjur.

Men fortfarande så var hunden i famnen och inte i väskan men jag blev ändå kallad för "efterbliven" av personen då jag inte gjorde nåt åt saken. "Vad andra förare gör och inte gör kan jag inte svara för" var mitt argument i den stunden.

Oroväckande spring över motorvägen

På en tur stannade jag till vid en hållplats för avstigande vid sidan av E4 som är motorväg på den aktuella platsen. Plötsligt såg jag i en av mina backspeglar hur ett par människor korsade den fyrfiliga motorvägen med mittvajerräcke ca 100 meter bakom mig samtidigt som det var halvtät trafik på E4. I backspegeln såg jag även hur flera trafikanter varnade med helljuset personerna som korsade motorvägen. Båda personerna klarade sig över men jag var helt chockad över det jag såg.

En "ungdom" till... vart?

Ett vanligt störningsmoment när man kör en linje som är 3,5 mil lång och som körs mellan två kommuner, är att vissa kunder tar för givet att vi inte har avståndstaxa på våra biljetter utan att samma pris gäller över hela linjen som i stadstrafiken i Sundsvall. Vid ett tillfälle fick jag en sådan kund som var öppen med vilken biljett denne ville ha men sade ingenting om sin desination.

Utan något som helst svar på min fråga om resmålet så knappade jag in en biljett till zonen längst bort på linjen och först då hajjade kunden till som i det fallet fick jättebråttom att säga sitt slutmål då vederbörande fick se priset för resan. 

- Varför sade du inget från början om vart du skulle åke? brukar jag fråga i dom flesta fallen. Men som så många gånger blir just den frågan ofta lämnad obesvarad. Irriterande!

Ett "ånglok" vid framdörren

Finns det nånting som är mer respektlöst än när en resenär tar fram tobak när denne står i kön till att kliva ombord och börjar leka ånglok bara några meter från mig där jag sitter med öppen dörr och servar passagerare?

Just idag fick jag säga till en sådan typ att inte stå och röka vid ingången till bussen.

Direkt när jag fick se den första stora rökpuffen från människan mitt i kön sade jag till.

- Men, det är ju bara en e-cigg, sade passageraren

- SPELAR INGEN ROLLl! svarade jag irriterat åt människan som fick leka ånglok någon annanstans.

Egoistisk kollega

Väl tillbaka på depån så var det lunchdags, och under helgen fick min depå förstärkning i form av en extraförare ifrån stadstrafiken som täckte upp för en annan förare som var antingen ledig eller sjukskriven.

Men synen som mötte mig i vårt lilla lunchrum när jag kom in var allt annat än trevlig. Den så kallade kollegan i fråga satt vid ett av dom två borden i lokalen. Vid bordet bredvid hade människan lagt sin jacka på en av stolarna och mitt på själva bordet stod dennes ryggsäck placerad som innan dess högst sannolikt innan stått på ett smutsigt golv i en av bussarna.

Det blev kortslutning i min skalle nästan direkt då själva synen som mötte mig var så respektlös i mina ögon.

Att man breder ut sig på det viset överhuvudtaget och bara tänker på sig själv blev för mycket!

Jag gick till bordet där ryggsäcken stod, greppade tag om handtaget på ryggsäcken och släppte ned den med en duns i golvet, bara för att markera att jag inte tyckte det var okej med skitiga väskor på ett bord som var till för att sitta och äta eller fika vid. 

Min handling gick dock inte hem hos den så kallade kollegan som istället tyckte att det var okej med väskor ståendes på matbord och att det passade utmärkt att sprida omkring tillhörigheter när man var ensam i ett lunchrum, uppfattade jag det som.

Men nu var jag också i rummet ju!

Kortslutningen i min skalle gjorde att jag inte hade energi kvar att argumentera mot personen i fråga och jag valde att bry mig så lite som möjligt om, nästan ignorera den andra personen i rummet och ägna energin istället åt att äta min lunchlåda. Som tur var så var rasten slut stunden senare för den så kallade kollegan och jag blev äntligen själv i rummet.

Men jag tror personen blev sur på mig för att jag sade vad jag tyckte, han sade inte ens "hejdå" när han gick därifrån!

But I don't care!

Det som gjorde att dagen ändå fick ett bra avslut var att under dom sista timmarna av passet hade jag turen att ha mest trevligt folk ombord och det i sin tur gav energi tillbaka till depåerna.

Väl hemma efter dagens slut körde jag igång två omgångar tvätt i tvättmaskinen och åt lite kvällsmat, innan jag skrev allt det här!

Jag måste säga att jag tycker det är jättekul när det kommer hit folk på besök från andra delar av världen och som vill resa med våran kollektivtrafik här i norr. Då får man ta fram sin bästa sida och även dom kunskaper man har i det engelska språket.

Men viktigaste är ändå att man har sinne för service och att man har förmågan att svara på frågor som dessa kunder kanske ställer till dig som är ansiktet utåt.

Häromdagen klev det några engelskspråkiga ungdomar ombord och ville åka med min buss från Sundsvall.

Jag fick veta att dom skulle till en plats där det skulle innebära ett byte till en anslutande buss för att kunna åka vidare mot deras slutdestination och jag hade då gott om tid på mig att tänka igenom hur bytet skulle gå till på smidigast möjliga sätt. 

Betalt och klart och så bar det iväg.

Senare när vi började närma oss platsen i Sörberge i Timrå kommun där anslutande bussen väntade på mig greppade jag mikrofonen och sade:

"The next station is "Sörberge Norra", which this bus terminates.

Change here to the busroute number 610 to Stavreviken and "Bergeforsen"

Inspiration till detta utrop fick jag från Londons tunnelbana där det låter nästan på samma sätt.

Översatt blev det att jag sade att nästa hållplats var Sörberge Norra som var sluthållplats och att det var byte till linje 610 till Stavreviken och Bergeforsen (ungdomarna hade den sistnämnda som sin slutdestination förresten).

Inget "tack för skjutsen" men jag tror dom uppskattade mitt sinne för service. 

En dag kvar av denna arbetshelg, innan lite skön ledighet på måndag och tisdag

Då är det bara förnamnet!
Kvällens styrka & stretchpass på studion var lite jobbigare än vanligt, och med träningsvärk från tisdagens Poledance nivå 1 gjorde det ju inte lättare. Till och med att träna bowling igår var nog så svårt!

Men majoriteten av oss i gruppen ikväll har ju sagt att vi vill ha mer styrka i armar och överkropp! Klart att vår superba instruktör lyssnar på oss och hjälper oss att träna på bästa sätt när vi så bestämt önskar det så mycket! :)

Nu sova och sen ladda inför kommande helg som innebär arbetshelg!

Avslutade tisdagen igår med flaggan i topp. Kändes så bra att vara tillbaka i poledance-studion och öva och träna igen!
En skadad handflata förra måndagen gjorde att jag fick stå över den veckans poledance, jag kände att träna och greppa en stång med ett skärsår i handflatan inte var nåt att tänka på.
Men bäst av allt med att komma tillbaka i salen är man kommer tillbaka till alla fina människor man tränar med! :-)

Och efter studion åkte jag hem, åt en lätt middag och gjorde scones, mumma!

Må gott, må bäst!

Dagen idag är fri från jobb = sovmorgon!
Ikväll: bowlingträning

Det var söndag kväll.
Under själva dagen hade jag inte lyft ett finger, bara legat på latsidan. Men mat måste man ju ha och jag hade några dagar tidigare spanat in ett recept på en kycklinggratäng med purjolök, paprika och svamp. Och till det en sås på grädde, creme fraiche, soya och sambal Oelek som jag bara ville testa.
Mot affären!

Jag bor så pass bra att det är bara drygt en kilometer att gå till affär'n, så på med vinterjackan och reflexerna.
Nästan framme vid affär'n märkte jag av ett gäng tonåringar som var på väg åt samma håll som mig. Flamsiga som så många andra men jag brydde mig inte.

Nu till vad som hände inne på affär'n.
När allt var scannat i min kasse så hade jag lagt lite smågodis i en påse som skulle vägas och så småningom också scannas. Bara för att belöna mig själv, äta nåt sött efter maten.

Vid vågen vid godiset stod tonåringarna som jag såg utomhus innan och dom var fortfarande på glatt humör.
Det kunde jag köpa om det inte vore för att en av dessa killar låtit sin ena hand vila på vågens platta - ett hinder för mig då det var den vågen jag skulle använda!
Less och trött och lite grinig på samma gång - mycket för en flera dagar lång förkylning, tvekade jag inte en sekund.
Jag gick fram, greppade tag om killens handled som var på vågen och lyfte undan den. Efteråt kollade jag killen i ögonen och sade på ett lugnt och lågmält sätt orden
"ursäkta mig...". Det var mitt sätt att markera.
Jag kunde se chocken i hans ögon och det nervösa leendet innan han och hans kompisar gick undan och jag såg dom inte mer.

Jag bara tänkte i stunden efter att jag betalt och var på väg ut: "typiskt oss aspies, vi kan vara så iskalla att vi gör saker utan att tänka".
Det gäller att alltid tänka sig för innan man går till handling, men just då kände jag att det fick vara någon jäkla måtta på barnsligheterna!
Jag ville bara scanna godispåsen, betala och gå hem och laga ihop min middag!

Hur gratängen blev? Den blev supergod! :-) 

Här är förresten receptet:

https://www.land.se/recept/kycklinggratang-till-pasta/