För dom som undrar hur jag känner mig idag i kroppen efter första träningen på poledance-studion igår så blev  träningsvärken bara begränsad till magmusklerna - inget rekord i träningsvärk den här gången.

Annars var hela dagen igår helt fri för mig. Jag tog en ordentlig sovmorgon, åt frukost vid klockan 12 och efter lite sysslor hemma som städning så tog jag tillfället i akt att baka!

Bakning tillhör inte vanligheterna här hemma, men dom få gånger jag gör det så är det gott!

Bilderna ovan visar en brownie med chokladkräm på ovansidan, ett superenkelt recept som jag tog ur en gratistidning härom året. Och jag gav den en touch av mint!

Läs längre ner i inlägget för att ta del av mitt tips.

Grundreceptet ifrån gratistidningen kommer här:

200g smör

3 dl strösocker

1,5 dl kakao

1 tsk salt

1 msk vanilinsocker

3 ägg

1,5 dl vetemjöl

Chokladtopp

150 g choklad

1,5 dl vispgrädde

- Börja med att göra chokladkrämen. Hacka chokladen och lägg den i en skål. Koka upp grädden, häll den över chokladen och låt stå i några minuter tills chokladen har smält. Rör ihop till en slät kräm. Plasta skålen och låt stå i rumstemperatur.

- Sätt ungnen på 175 grader. Klä en form på ca 20 x 25 cm med bakplåtspapper

- Smält smöret i en kastrull. Tillsätt socker, kakao, salt och vanilinsocker och blanda ihop. Vispa ner ett ägg i taget, vispa till sist ner vetemjölet och blanda ihop till en slät smet. 

- Fördela smeten jämt i formen och grädda mitt i ugnen i 20-22 minuter. Låt svalna.

- När kakan är sval så brer du på chokladkrämen. Ställ brownien i kylen en stund för att krämen ska stelna ordentligt. Skär i bitar, storleken bestämmer du själv.

Viktigt att veta!

Enligt detta recept så ska kakan var inne i ugnen 20-22 minuter. För att jag skulle få den fast och fin på 175 grader i ugnen och inte kladdig som en kladdkaka så fick jag med jämna mellanrum efter att tiden gått ut känna med en sticka hur pass fast den var, vilket tog drygt 15 minuter till utöver dom 22 minuterna. Sen är det förståss alltid du som bestämmer hur du vill ha din brownie, men jag rekomenderar att kolla efter tiden gått ut om den är klar eller inte med en sticka.

Men annars följ receptet och du har nånting gott att se fram emot!

Tips!

När du ska smälta ner choklad som det står i receptet är mitt tips för en mer frisk smak att välja smaksatt mörk choklad, i det här fallet med mint. After Eight är ett hett tips om man gillar det! 

Bara kakao och socker som smaksättare i en kladdkaka eller brownie har blivit tråkigt i längden, tycker jag.

Think outside the box!

För ett halvår sedan tog jag mig an en ny utmaning, testa på poledance. Eftersom jag har ett par kompisar som tränar det så blev jag också intresserad av att pröva på sporten. Kursen jag började på då bestod av åtta träningstillfällen under tidiga sommaren, en gång i veckan. Och nu ikväll 7 januari 2020 är det dags igen!

Den poledance som jag ska utöva närmaste tiden är på nivå 1, vilket jag också utövade för ett halvår sedan. Poledance består av inte mindre än fem olika nivåer, dock är det inget långsiktigt mål för mig att komma till dom högre nivåerna av poledance då min fysik inte räcker till.

Det bästa på studion är att alla är välkomna, gammal som ung, kille eller tjej, stel som en pinne eller vig som en elitgymnast så är man välkommen att pröva på denna sport. Och sen även att man har respekt för varandra oavsett kroppsform, förutsättningar eller kunkapsnivå. På studion är alla lika mycket värda och ska behandlas lika.

Men det är inte bara poledance jag har gett mig in på dom närmaste åtta veckorna. Parallellt med poledance på tisdagar så är jag även på studion under åtta torsdagkvällar för att träna nåt som heter "strength to stretch", (styrka och stretch). Sist jag prövade på det var det en rejäl prövning på kondition, styrka och uthållighet.

Efter den hårda prövningen med styrke- och konditionsträning så går man över till att stretcha vilket är viktigt både när man tränar styrka och tränar poledance.

Värt att nämna är att efter allra första gången för mig på studion så satt träningsvärke kvar i kroppen nästan ända till nästa träning veckan efter, snacka om personligt rekord i träningsvärk!

Varför skulle jag börja få ångestkänningar för denna dag redan på juldagen knappt en vecka innan?

Varför skulle alla dom försök att göra tiotalets sista kväll till en trevlig kväll gå käpprätt åt helvete!?

Jag försökte göra så gott jag kunde men verkligheten ville nånting annat.

Jag kunde inte ens klara av att se nyårsbilderna från nära och kära från sina respektive fester i sociala medier med mera utan att tänka tanken att kasta mobilen i golvet. Så mycket ångest, negativa tankar, ensamhet och längtan.

Negativa tankar som tömt mig på all energi

Ensamhet som är ofrivillig och oundviklig

Längtan efter att dom sista timmarna av kvällen ska passera så fort som möjligt och ett nytt decenium får se dagens ljus.

Timmar som innebär en kamp om att försöka slappna av, behålla kontrollen över sig själv och inte tappa fotfästet utan ha bägge fötterna kvar på jorden. Men istället har ångesten och nedstämdheten tagit allt utrymme i mitt bröst, det finns nästan ingen plats kvar för att andas in syre.

Bara en tidsfråga innan magen kommer göra ont, inte av hunger då jag inte ätit något sedan lunch. Den har helt enkelt inte heller någon plats i kroppen. Det onda kan utan vidare sprida sig i resten av kroppen just nu. 

Under täcket i sängen och vart jag än går i huset finns ingen värme, händer och fötter är som isklampar hämtade ifrån en frys. Troligen har varje cell, varje muskel, varje nerv, varje blodkärl intagit ett försvarsläge.

Andningen är oregelbunden, pulsen är skenande. Hjärtat vill fly ut men vartdå? Hjärtat är instängt, inspärrad i en cell vaktad av ångesten som hårdbevakar allt som händer inne i mitt bröst. 

Kan inte det här få ett slut?! Kan inte klockan passera 23.00 så jag får en anledning att leta mig ut bland folk och inte behöva känna mig ensam och samtidigt se på fyrverkerierna nere i stan?

Snälla ge mig kraft och styrka att klara av dom här närmaste timmarna

Snälla ge mig energi att kunna ta mig utanför dörren

Snälla ge mig hopp om att kommande år ger ljus och inte mörker

Snälla ge mig tro om framtiden 

Jag försöker sluta ögonen och hoppas att jag inte ska behöva ta sömnmedel kommande natt. Bara den sakta tickande klockan gör mig sällskap just nu. Den tickar sakta fram och hånar mig för att jag tycker att den går så provocerande  långsamt. 

Snälla hör min önskan, låt denna kväll inte få komma tillbaka igen.

Som första inlägg i kategorin "Historier ifrån förarplatsen" så tänkte jag bjuda på en historia som utspelade sig ombord i höstas. 

På den stomlinje jag alltid kör skulle jag just den dagen få vara med om något av det märkligaste jag någonsin har upplevt i samband med att en biljettkontroll pågått ombord.

På våra bussar förekommer det biljettkontroller och dom kontrollanter vi har som ska se till att våra kunder åker på rätt färdbevis har jag god relation till och från deras håll har jag fått beröm för min lugna och mjuka körstil som gör att dom kan utföra sina arbetsuppgifter ombord på ett säkert sätt utan att de riskerar att ramla omkull eller vara åkrädda.

"Man kan gå runt i bussen när du kör" har jag fått som omdömme vilket känns jätteroligt. men nog om det.

Sundsvalls busstation med stomlinje 120

På en hållplats i Skönsberg i Sundsvall när jag är påväg norrut kliver det på en passagerare vad jag bedömer som, i min egen ålder - Jag är strax under trettio år gammal.

I kortläsaren där passagerarna blippar sina reskort framme hos mig blippar killen i fråga ett kort som fick mig att bli misstänksam. Min bildskärm visade att det var ett sådant kort som är delvis subventionerat och innehavaren behöver bara betala etthundra kronor i månaden och kan åka fritt i hela kommunen hela den månaden - Kruxet är att man måste ha åldern inne för att kunna nyttja den möjligheten, vilket inte var fallet.

Jag låtsades som ingenting utan börjarde rulla vidare mot mitt mål och passageraren går bakåt i bussen där det samtidigt pågick en biljettkontroll. Med ett öga i backspegeln ser jag hur passageraren efter några sekunder vänder plötsligt på klacken och är sedan tillbaka hos mig igen där framme. Helt plötsligt vill han köpa en biljett.

Svaret känns lika självklart som enkelt - Ingen försäljning av biljetter är möjligt medans bussen är i rörelse, av den anledningen att jag som förare vill ha fullt fokus på vägen.

Personen ifråga upplevde jag som mer och mer stressad ju mer jag sade nej till hans vilja, och under tiden har en av kontrollanterna hört mina försök att få människan hos mig att lämna främre delen av bussen och snart hade jag också sällskap av en av kontrollanterna där framme.

Jag sade till kontrollanten som undrade naturligtvis vad som stod på:

"Försök få honom att fatta att jag inte säljer biljetter när jag kör!

Jag har bett han flera gånger att gå och sätta sig för hans kort var OK!"

Och det är nu det roliga sker, kontrollanten vill såklart se färdbeviset och personen hävdade då att han inte hade nått reskort att visa upp, vilket inte stämmde då jag såg att han hade blippat ett kort vid påstigning - I denna stund var det uppenbart att passageraren försökt åka på ogiltigt färdbevis. Häftig ordväxling pågick dom emellan, killen med det ogiltiga färdbeviset och kontrollanten under flera minuter både på vanlig väg och motorväg.  

Men efter en kort färd på motorvägen och sedan stopp vid en hållplats, så fick killen sin tillägsavgift på 1200 kronor och kunde lämna bussen med villkoret att betala avgiften inom tio arbetsdagar. Surt tyckte såklart passageraren men helt rätt..

Men som dom flesta vet när det gäller sådana människor så vill dom såklart ha sista ordet, för när jag började rulla vidare kastade jag en blick åt höger. Då tittade den haffade killen som var påväg därifrån på mig med en arg min och med ena näven med utsträckt långfinger uppe i luften.

Jag rykte bara på axlarna med händerna utåt och började sakta rulla vidare och bara efter några meter brast jag ut i skratt.

Då visste jag i den stunden att den killen defenitivt inte hade rent mjöl i påsen.

Bloggen utvecklas vilket känns jättekul. Ännu roligare är det när man kan strukturera och även planera bloggens uppbyggnad. Just struktur är något viktigt för en Aspie. När vi har en struktur med fasta rutiner kan känna oss trygga!

Just med mig är det lite annorlunda, jag gillar spontanitet till skillnad från kanske vad många andra Aspies klarar av som är beroende av långsiktig planering. Jodå, jag gillar planering och en fultecknad kalender med aktiviteter, träningar, arbetstider, möten, träffar med mera är så tillfredsställande. Jag kom ur min bubbla för längesedan och behovet av social stimulans bara ökar. Men nog om det! 

Jag lovar mer fördjupning inom det ämnet när tiden är mogen.

Jag tänkte nu lyfta fram det nya här på bloggen, i menyn till vänster!

Till att börja med så har det dykt upp ett gäng olika kategorier, det är där strukturen kommer in. Jag kommer att skriva inlägg som kommer sorteras i kategorierna:

- Allmänt 

- Aspietankar och -känslor

- En dag på jobbet

- Foto och musikskapande

- Historier ifrån förarplatsen

En närmare förklaring på vad dessa kategorier står för och vilken betydelse dessa har tror jag inte behövs.

Inlägget där jag berättade om gratis träning genom jobbet hamnade ju direkt i kategorin "En dag på jobbet". Och så småningom kommer framtida inlägg att jämt fördelas under dessa kategorier. 

Sen har det dykt upp lite länkar också! Jag ger er Pauline Wågström som är författare och skådespelare. Och så även en känd föreläsare och bloggare inom ämnet Aspergers syndrom, Joanna Halvardsson.

Något som skiljer mig mot dessa två tjejer är att Joanna och Pauline har fler än en diagnos.

Jag har bara en diagnos i mina papper vilket man kanske får vara glad över.

Sen kunde jag inte låta bli att även länka till min gamla blogg, och även till Autism- och aspergerförbundet. 

En viktig del i livet om man som jag har ett stillasittande jobb är att röra på sig. Jag ser till att träna 1-2 gånger i veckan på gymmet. Och det roliga är att just det gymmet har min arbetsgivare ett avtal med. Det innebär att vi på den depå jag utgår ifrån får träna på gym eller simma i simhallen helt gratis! Jag tycker det är helt underbart att ha den förmånen, och samtidigt förebygga skador och övervikt. Nu är jag ingen kroppsbyggare utan kör väldigt mycket konditionsträning på både löpband och roddmaskin. Så undrar ni vad jjag tar i bänkpress så kan jag direkt säga att det inte är värt att veta. Men det är mycket bra träning ändå, huvudsaken är väl ändå att man gör något än inget! ?

Sorry för att jag inte rakat mig!! ?

Då var den här sidan igång och jag har redan flera idéer om vad jag kommer skriva om framöver. Men för att göra det lättare för dig som läsare att lära känna mig som sitter bakom tagentbordet/mobilskärmen så har jag intervjuat mig själv.

Jag ger er här FEM SNABBA FRÅGOR!

När fick du din NPF-diagnos?

Jag skulle kunna påstå att jag är en lyckligt lottad person som fick min diagnos tidigt i livet. redan som fyraåring började jag bli utredd av Barn- och ungdomshabliteringen. Året var 1995 och en diagnos fastställdes tre år senare, i lagom tid till skolstarten 1998 och rätt stöd och hjälp kunde sättas in. Och när jag menar med att jag är lyckligt lottad är att jag känner till personer som fått sin diagnos sent i livet och som har fått genomlida grundskolan och kanske också även gymnasiet utan rätt stöd och hjälp.

Hela min grundskolegång var anpassad men gymnasietiden blev på ett helt vanligt nationellt program som jag läste som vilken normal elev som helst tillsamans bland övriga normala elever, kändes det som. Slutbetygen från stundenten 2011 visade goda studieresultat med flera höga betyg och till det ett stipendium. Förrutom att dom goda studieresultaten belönades så fick jag stipendiumet för god social kompetens och god kamratanda.

Det visade tydligt vilken betydelse tidiga instser fick i ens liv! 

Vika är dina svårigeheter?

En mycket vanlig fråga jag får och det är nog den som är svårast att svara på, men jag ska göra ett försök.

Då en aspie har svårigheter inom sociala sammanhang och även inom socialt samspel som är det nog kanske där det fattas pusselbitar för mig. Men är det något som jag älskar så är det att ha mycket folk omkring mig, den sociala biten är mer utvecklad nu än vad den var för kanske tio-femton år sedan.

Det enda som kanske är mina problem idag är att jag blir ofta nervös, har svårt att hantera svår stress och att mina energidepåer vissa dagar snabbt blir tömnda. Även nördighet inom mina intresseområden förekommer men det ser jag inte riktigt som ett problem.

Vilka intresssen ligger dig närmast

Musiken är nog utan tvekan det intresse som har gjort mest avtryck inom mig, musikintresset kom i grundskolan och jag fastnade för klaviatur som piano och keyboards. Keyboards och synth är dom instrument jag har hemma idag och som det spelas på en del. Med mina instrument har jag komponerat musikstycken under dom senaste femton åren. Och min musikstil går under genren New Age (instrumental avkopplande musik)

Övriga intressen är förrutom att lyssna och spela musik även fotografering, spela bowling och golf och göra roadtrips och andra resor. 

Hur kom det sig att du jobbar med det du gör?

Jag upptäckte tidigt att jag har ett sinne för service, att serva människor på bästa sätt är jättekul. Och som första bransch som jag kom in i och jobbade med just service var inom försäljning. Jag har jobbat inom dagligvaruhandeln, sålt kvällstidningar, fröer och lök och pandaprodukter. Det sistnämnda var ungefär som att sälja jultidningar.

Men många år inom dagligvaruhandeln slet ordentligt på fötterna och övriga kropen och jag började känna att det kanske var dags att göra nåt annat. Då fick jag ett hett tips från min bonuspappa om att ta körkort för högre behörighet (lastbil eller buss). Valet föll på bussbranschen - det fanns gott om jobb sade det. Jag gick en halvårsutbildning i Västerbotten, fick körkort och YKB (yrkeskompetensbevis) och jobb direkt efteråt här i hemstaden. Och nu har det gått snart åtta år sedan jag rattade buss för första gången och trivs fortfarande. 

Vilka är dina drömmar?

En väldigt enkel fråga. Det som jag längtar efter mest och som jag även frågar mig själv typ varje dag är när jag kommer att kunna älska en annan person igen och även att bli älskad tillbaka. Det har nu gått två år sedan jag avslutade mitt senaste förhållande och nu när det är ett avslutat kapitel som är jag redo för kärlek igen. Frågan är bara om omgivningen är redo för mig?

Men hoppet är ju ändå det sista som lämnar en ;-)

Sen har jag en önskan om att vi med NPF-diagnoser blir mer sedda och uppmärksammade än vad vi kanske blir idag. Jag har märkt att det finns så hemskt mycket okunskap om oss och därför tycker jag att vi behöver mer ljus över oss och att vi blir mer accepterade.

Där fick ni svar på mina fem snabba frågor.

Och har du en fråga som inte kom med i inlägget, kommentera gärna!