När jag tog min andra dos vaccin så trodde jag att det var den sista. Men tänk så fel jag hade. Just hur corona-viruset utvecklar sig med nya mutationer som nu den senaste som är omikron så får man väl hålla med om att en påfyllnadsdos är nödvändig.

Som dom flesta vet är att den här veckan släpps restriktionerna vilket känns som att vi börja närma oss en vardag som vi levde i för drygt två år sedan. Framdörrarna öppnas återigen efter att ha varit stängda i drygt två veckor och man kan åter hälsa på kunderna som åker med kollektivtrafiken.

Just att restriktionerna hävs både här hemma och i en rad europeiska länder gör att mitt hopp om att resa igen blir större. Jag sitter och planerar i huvudet vad jag eventuellt kommer göra i sommar.

Men det återkommer jag till.
Nu tillåter jag mig själv att dag för dag bli mer och mer hoppfull inför det som komma skall.

Det skulle visst dröja till den så kallade fjärde vågen tills det var min tur att insjukna. Omikron-varianten var den som skulle få mig på fall!
I tisdags fick jag provsvaret, dock hade det gått så lång tid från att jag testade mig att jag hade hunnit bli frisk när jag loggade in på 1177.

I torsdags var första arbetsdagen sedan sjukskrivningen, jobbade igår fredag och nu ledig helg.
Jag hade bestämt mig för att fira att jag fått tillbaka smak- och luktsinnet, så jag lyxade till det denna kväll.
Jag beställde hämtmat från ett av mina favoritställen, satte mig sedan i köket och bara slaffsade i mig.
En burgare på hela 400 gram kändes helt rätt!

Så hände det som inte fick hända - jag blev sjuk!
Hade absolut ingen aning hur det här skulle bli men det som tog stor plats i huvudet var förstås "CORONA". Och bara dagen innan hade jag läst att om man blir så här sjuk så kunde man vara väldigt säker på att det är nya "Omikron-varianten", den variant som är mer smittsam än någonsin. Mer smittsam än "Delta"
Man kunde också ställa in sig på minst en veckas sjukskrivning och isolering, vilket jag har gjort. En hel vecka hemma.

Men med bara två dagars feber, sova bort några dagar till och att klara sig utan lukt- och smaksinne ett tag så tror jag att jag klarat mig undan ganska lindrigt? Ingen sjukhusvård i alla fall tack och lov!
Sjukvården är som den är i den här regionen.

Covid-test i fredags orkade jag med men fortfarande så väntar jag på provsvar. Nu kanske det inte spelar son stor roll vad jag får för provsvar för jag är ändå nästan helt frisk.
Men visar det positivt för Covid så låt det göra det! Då har jag en grej att skriva upp på min meritlista.
Jag överlevde pandemin - i alla fall för den här gången!

15 januari, ett datum som inte betyder så mycket för många. För dom allra flesta är januari inte mer än en någon form av transportsträcka till ljusare och varmare tider. Januari är för det mesta mörk, kall och snöig. Årets januari är dock ett undantag då den strängaste kylan har uteblivit men för mig kommer januari alltid vara mörk och kall.

Men dagen idag är något helt annat än så, 15 januari är också en dag för mig att minnas. För exakt fyra år sedan tog jag mig ur ett destruktivt förhållande.  

15 januari 2018 var kan man säga en vändpunkt i mitt liv som var början på nåt nytt, men att nå dit var en utmaning för både psyke och även hälsan. Att avsluta ett kärleksförhållande som varat i nästan 2,5 år är tufft - men jag lyckades.

Men vad var det som hade hänt? Jo, 2015 blev jag tillsamans med en ung tjej som jag valt att kalla för Linnea.

Jag var 24 år och hon var 19 och vi blev förälskade.

2015 och 2016 passerade utan större problem, kärleken spirade men så under 2017 började problemen. Det var ingen överdift att det mesta som hände under det året gjorde att det kändes som att man befann sig i en ond sprial. Tjafs och småkonflikter var mer förekommande än dom stunder då man faktiskt trivdes och hade det bra. Sakta började man må sämre och ångesten började bli en del av vardagen. Man kände att man varken dög eller räckte till för den andre.

Många gånger fick man smyga på tå för att inte röra upp en konflikt.

Men tillbaka till 15 januari 2018.

Jag minns fortfarande den dagen, Linnea fick tömma hela min lägenhet på tillhörigheter och jag samtidigt befann mig på samma plats. Medans hon plockade och packade var det inte ett enda bra ord kom ur hennes mun utan bara elaka och nedsättande meningar, exakt vad hon sade har jag förträngt idag.

Efter ett tag, vid ett obevakat ögonblick, tog jag chansen. Jag hade fått nog av allt det som jag fick kastat på mig och valde att fly därifrån!

Jag tog med mobilen, nycklarna till både huset och bilen, bankkort och varma kläder och gick ut genom dörren och snabbt nedför alla trapporna och ut till min bil. Bilen som jag har kvar än idag blev min trygghet men vart skulle jag ta vägen?

Målet blev slutligen Biltema i Birsta norr om stan där jag visste att jag kunde få tag i det jag behövde just då. En sak till bilen och nåt att äta.

En kort körning men tillräckligt lång för att ångesten skulle få gro i mig. Under körningen på E4 kände jag flera gånger att mobilen vibrerade i fickan.

Väl vid ett bord på Biltema med en stor varm macka i näven så kollade jag telefonen. Mycket riktigt så hade det ringt - från Linneas far! Han hade talat in ett meddelande på mobilsvar. Jag knappade på telefonen och lyssnade på meddelandet. Dom första orden som då nådde mina öron ekar i mitt huvud än idag, dom orden var: "HEJ FEG-SKIT!". Resten av meddelandet är glömt idag tack och lov.

Jag satt där med telefonen i örat, chockad och ledsen. Tiden hade stannat upp och jag bara satt och stirrade in i en vägg med den där mackan i handen som jag nyss hade köpt och jag visste först inte vad jag skulle göra.

Bild från våren 2017, lugnet före stormen. En av dom få bilder som finns kvar på mig och min dåvarande kärlek.

Efter ett tag samlade jag mig, åt upp mackan, satte mig i bilen och åkte tillbaka till lägenheten. Min största rädsla var att exets pappa hade gått runt i min bostad och kanske gjort sönder något av ilska och befann sig kvar där väntandes på mig. Försiktigt öpnade jag dörren till lägenheten och tände ljuset men allt som mötte mig var en mörk, tyst och väldigt tom lägenhet - inte en själ fanns där. 

Efter att ha gått igenom alla rum och förstod att inget var sönderslaget så kunde jag slappna av men ångesten och oron tog det längre tid för att släppa. Jag hade just då inlett arbetet med att hitta tillbaka till mig själv, vem jag var innan jag gick in i det förhållandet.

Under dom månader som följde ägnade jag tiden åt att leta upp vännerna som jag inte hade träffat på länge, tog ut sparad ledighet från jobbet och började sakta må bättre.

Idag råder det ett lugn över kärlekslivet. Jag har nätdejtat sedan sommaren 2018 men utan att det lett till nått nytt förhållande.

Stridsyxorna mellan mig och Linnea är sedan länge nedgrävda, vi har kvar varandra på sociala medier men med väldigt lite kontakt oss emellan.

Jag känner att det inte bara är dåligt som förhållandet gav mig, det gav mig värdefull erfarenhet att ha med sig i livet. 

Fyra år har gått men minnena och erfarenheterna från 2015 och fram till januari 2018 räknar jag med att under lång tid framöver att få följa med mig, troligen även in i nästa kärleksförhållande vilket jag hoppas inte är alltför långt borta.

Och jag önskar henne också lycka till i framtiden.

Att jag kommer hitta rätt här i livet är och kommer vara en av mina högsta önskningar. 

Ibland tillåter körschemat att göra nåt annat än köra och vas passar då bättre än att ta ett varv runt kärran och ta lite frisk luft?
Dom senaste dagarna har ett oväder rasat i dom västra delarna av södra Norrland och det har även märkts även här i östra delen, i Västernorrland.

Här är det milt men väldigt blåsigt så det gäller att anpassa hastigheten, ett tungt fordon blir svårt att hantera om man har hög hastighet samtidigt som det blåser hårda vindar.

Men idag när jag tog mig ut så kändes det friskt och härligt. Kyleffekten gjorde att man vaknade till ytterligare!

kursiv textNorra Nyhamn

Nej, Volvo har inga fabriker i Norge som bygger vagnar för lokaltrafik. Vad bilderna visar är Volvos första generation elhybrider för stadstrafik. Dom har nu som begagnade bussar hamnat här i Sundsvall och även i Örnsköldsvik.

Varför jag väljer att kalla dom "norska" är för att dom rullade tidigare på ett trafikområde i nord-Norge - i Tromsø.
När min arbetsgivare avvecklade sin verksamhet där så fick vi här i Västernorrland ta över dessa lådor. Som man kan se är det inget för en förare över medellängd att sitta i. Benutrymmet på förarplatsen är minimalt jämfört med dom som man kör annars till vardags.

Varför hamnade jag i den då? Jo, den vagn jag hade den söndagsmorgonen havererade och snabbt behövde jag en ersättare.
En kollega var inte för långt borta och som en nödlösning fick jag ratta norskt.
Ett par timmar senare fick jag göra ett till byte mot en vagn som var mer anpassad till den trafik jag kör. Men det var roligt att få nåt man aldrig testat.
Roligt var det också att under tiden jag fick den norska vagnen utbytt på busstationen mot en bättre så hörde jag plötsligt i komradion: "Men nu du Robert får du sträcka ut långbenen!". Föraren som hade hjälpt mig tidigare var i närheten och såg på när jag gjorde vagnbytet.
Full i skratt greppade jag mikrofonen och sade: "Ja, äntligen!".

Att jobba helger är inte det roligaste som finns men just den söndagen gjorde att i alla fall en del av helgen blev lite mer spännande än vanligt!

Mitt yrke är och kommer vara ett utskällt jobb där det räcker med att bara en gör fel så dras en hel yrkeskår över samma kam. Men sen finns det undantag, folk som hör av sig och uttrycker sin belåtenhet och tycker att vi gör ett bra jobb trots allt.
Senaste gången var nog detta - inte under arbetstid men nog så uppskattat.

Jag hade avslutat min arbetsdag och skulle åka hem. Att platsen där jag skulle överlämna godset till personen låg efter vägen hem gjorde det lätt att ställa upp och hjälpa till.
Personen var överlycklig och kunde inte vara mer än tacksam.
Det värmde gott i mig och jag kände att min tillvaro blev lite lättare, för samma vecka fick jag veta att min farfar hade avlidit och lämnat min familj i stor sorg och saknad.
Mer om det i senare inlägg.

Det som historien inte förtäljde var att efter att jag lämnat platsen så fick jag se i mobilen ett tack-sms från personen och även en swish-betalning. Jag hade fått hittelön! ?
Men hur mycket det handlade om väljer jag att hålla för mig själv.

Rubriken visar ett datum, datumet det senast begav sig jag lät fingarna hoppa runt på tangentbordet. Det är för sjutton snart två år sedan!! Vad håller jag på med?!

I alla fall, det har passerat två år och man har tillbringat all den tiden i den väldigt mörka skuggan av pandemin som aldrig tycks ta slut.

Och just det - är ni vaccinerad? För det är jag! 

Att skriva och återge nästan två år är nästan övermäktigt men jag vill och jag har samlat på mig lust och även ett behov av att skriva. Det är lite som att man har legat i dvala ifrån denna sida men bakgrunden till denna frånvaro har sina orsaker och det kommer jag så småningom att mer gå in på längre fram.

Något man lyckats med under dessa snart två år är bland annat:

Jag har knytit ny vänskap, blivit morbror, flyttat till ny lya, upplevt framgångar och motgångar och såklart mycket mer!

Fortsättning följer...