Mitt yrke är och kommer vara ett utskällt jobb där det räcker med att bara en gör fel så dras en hel yrkeskår över samma kam. Men sen finns det undantag, folk som hör av sig och uttrycker sin belåtenhet och tycker att vi gör ett bra jobb trots allt.
Senaste gången var nog detta - inte under arbetstid men nog så uppskattat.

Jag hade avslutat min arbetsdag och skulle åka hem. Att platsen där jag skulle överlämna godset till personen låg efter vägen hem gjorde det lätt att ställa upp och hjälpa till.
Personen var överlycklig och kunde inte vara mer än tacksam.
Det värmde gott i mig och jag kände att min tillvaro blev lite lättare, för samma vecka fick jag veta att min farfar hade avlidit och lämnat min familj i stor sorg och saknad.
Mer om det i senare inlägg.

Det som historien inte förtäljde var att efter att jag lämnat platsen så fick jag se i mobilen ett tack-sms från personen och även en swish-betalning. Jag hade fått hittelön! ?
Men hur mycket det handlade om väljer jag att hålla för mig själv.

Min arbetsgivare har en värdegrund, där står det bland annat "Vi bryr oss". Vad menas då med det?

Jo, det ska jag ge ett exempel på:

I Timrå kommun vid kyrkan på sista turen jag körde för dagen igår eftermiddag hörde jag en dov duns i golvet, i backspegeln fick jag se en man som just då hade ramlat ur sin stol och som låg i detta nu på golvet på en plats ganska långt bak i min buss. Genast kickade adrenalinet in och mina falkögon letade efter en bra plats att stanna på för att sedan kolla läget där bak och eventuellt hjälpa människan. En ytterligare titt i backspegeln och jag kände direkt igen mannen som låg på golvet. En för mig känd alkoholmissbrukare och var vid ombordstigningen i Sundsvall i mina ögon i dåligt skick. Gissningsvis hade han krökat en hel del innan han och jag mötes vid påstigningen i Sundsvall.

Men jag hittade ganska på en gång ett bra ställe att stanna på och när jag hade lagt i handbromsen gick jag direkt bakåt. Killen som då precis lyckats ta sig upp försökte så gott han kunde att få mig att tro att allt var lugnt när han såg mig, men fortfarande visade killen en väldigt påtaglig berusningsgrad för mig. Killen ville absolut inte erkänna att han var påverkad av nånting men jag stod på mig och fick honom till slut erkänna att han var påverkad av alkohol. Med den bekännelsen avklarad så fick jag vädra mina åsikter.

Jag ifrågasatte honom varför han överhuvudtaget valde att sätta sig i en buss när man var så pass påverkad att man nästan inte klarade av att ta hand om sig själv.

Med snacket avklarat och utan så mycket svar på mina frågor så ville jag inte åka vidare förän han hade säkerhetsbältet på sig och på så sätt hindra honom från att "kyssa" golvet ännu en gång. Han hade en bit kvar att åka innan han var hemma i Sörberge.

Men som alla kanske vet att när man är rejält packad så är ett så enkelt handgrepp som att sätta på sig säkerhetsbältet rent av omöjligt att göra. Det behövdes mycket hjälp från min sida innan det klickade till om bälteslåset och mannen satt säkert. Killen höll sig lugn hela tiden och jag kände ingen oro. 

Det som jag hade hela tiden i huvudet under tiden var att undvika kroppskontakt så gott det gick med tanke på den smittspridning av corona-virus som nu pågår.

Men med resenären fastspänd kunde jag återgå till körningen samtidigt som en annan passagerare gav mig possitiv feedback för min insats. Bara det att få bekräftelse på ett agerande som uppfattas som mycket bra i andras ögon gjorde att det kändes bra efteråt och jag uppmuntrade personen sedan att skriva en rad till kollektivtrafikmyndigheten i Västernorrlands län om sin upplevelse.

Men nu tar jag helg och återgår till körandet igen på måndag,

Som första inlägg i kategorin "Historier ifrån förarplatsen" så tänkte jag bjuda på en historia som utspelade sig ombord i höstas. 

På den stomlinje jag alltid kör skulle jag just den dagen få vara med om något av det märkligaste jag någonsin har upplevt i samband med att en biljettkontroll pågått ombord.

På våra bussar förekommer det biljettkontroller och dom kontrollanter vi har som ska se till att våra kunder åker på rätt färdbevis har jag god relation till och från deras håll har jag fått beröm för min lugna och mjuka körstil som gör att dom kan utföra sina arbetsuppgifter ombord på ett säkert sätt utan att de riskerar att ramla omkull eller vara åkrädda.

"Man kan gå runt i bussen när du kör" har jag fått som omdömme vilket känns jätteroligt. men nog om det.

Sundsvalls busstation med stomlinje 120

På en hållplats i Skönsberg i Sundsvall när jag är påväg norrut kliver det på en passagerare vad jag bedömer som, i min egen ålder - Jag är strax under trettio år gammal.

I kortläsaren där passagerarna blippar sina reskort framme hos mig blippar killen i fråga ett kort som fick mig att bli misstänksam. Min bildskärm visade att det var ett sådant kort som är delvis subventionerat och innehavaren behöver bara betala etthundra kronor i månaden och kan åka fritt i hela kommunen hela den månaden - Kruxet är att man måste ha åldern inne för att kunna nyttja den möjligheten, vilket inte var fallet.

Jag låtsades som ingenting utan börjarde rulla vidare mot mitt mål och passageraren går bakåt i bussen där det samtidigt pågick en biljettkontroll. Med ett öga i backspegeln ser jag hur passageraren efter några sekunder vänder plötsligt på klacken och är sedan tillbaka hos mig igen där framme. Helt plötsligt vill han köpa en biljett.

Svaret känns lika självklart som enkelt - Ingen försäljning av biljetter är möjligt medans bussen är i rörelse, av den anledningen att jag som förare vill ha fullt fokus på vägen.

Personen ifråga upplevde jag som mer och mer stressad ju mer jag sade nej till hans vilja, och under tiden har en av kontrollanterna hört mina försök att få människan hos mig att lämna främre delen av bussen och snart hade jag också sällskap av en av kontrollanterna där framme.

Jag sade till kontrollanten som undrade naturligtvis vad som stod på:

"Försök få honom att fatta att jag inte säljer biljetter när jag kör!

Jag har bett han flera gånger att gå och sätta sig för hans kort var OK!"

Och det är nu det roliga sker, kontrollanten vill såklart se färdbeviset och personen hävdade då att han inte hade nått reskort att visa upp, vilket inte stämmde då jag såg att han hade blippat ett kort vid påstigning - I denna stund var det uppenbart att passageraren försökt åka på ogiltigt färdbevis. Häftig ordväxling pågick dom emellan, killen med det ogiltiga färdbeviset och kontrollanten under flera minuter både på vanlig väg och motorväg.  

Men efter en kort färd på motorvägen och sedan stopp vid en hållplats, så fick killen sin tillägsavgift på 1200 kronor och kunde lämna bussen med villkoret att betala avgiften inom tio arbetsdagar. Surt tyckte såklart passageraren men helt rätt..

Men som dom flesta vet när det gäller sådana människor så vill dom såklart ha sista ordet, för när jag började rulla vidare kastade jag en blick åt höger. Då tittade den haffade killen som var påväg därifrån på mig med en arg min och med ena näven med utsträckt långfinger uppe i luften.

Jag rykte bara på axlarna med händerna utåt och började sakta rulla vidare och bara efter några meter brast jag ut i skratt.

Då visste jag i den stunden att den killen defenitivt inte hade rent mjöl i påsen.