När jag tog min andra dos vaccin så trodde jag att det var den sista. Men tänk så fel jag hade. Just hur corona-viruset utvecklar sig med nya mutationer som nu den senaste som är omikron så får man väl hålla med om att en påfyllnadsdos är nödvändig.

Som dom flesta vet är att den här veckan släpps restriktionerna vilket känns som att vi börja närma oss en vardag som vi levde i för drygt två år sedan. Framdörrarna öppnas återigen efter att ha varit stängda i drygt två veckor och man kan åter hälsa på kunderna som åker med kollektivtrafiken.

Just att restriktionerna hävs både här hemma och i en rad europeiska länder gör att mitt hopp om att resa igen blir större. Jag sitter och planerar i huvudet vad jag eventuellt kommer göra i sommar.

Men det återkommer jag till.
Nu tillåter jag mig själv att dag för dag bli mer och mer hoppfull inför det som komma skall.

Det skulle visst dröja till den så kallade fjärde vågen tills det var min tur att insjukna. Omikron-varianten var den som skulle få mig på fall!
I tisdags fick jag provsvaret, dock hade det gått så lång tid från att jag testade mig att jag hade hunnit bli frisk när jag loggade in på 1177.

I torsdags var första arbetsdagen sedan sjukskrivningen, jobbade igår fredag och nu ledig helg.
Jag hade bestämt mig för att fira att jag fått tillbaka smak- och luktsinnet, så jag lyxade till det denna kväll.
Jag beställde hämtmat från ett av mina favoritställen, satte mig sedan i köket och bara slaffsade i mig.
En burgare på hela 400 gram kändes helt rätt!

Så hände det som inte fick hända - jag blev sjuk!
Hade absolut ingen aning hur det här skulle bli men det som tog stor plats i huvudet var förstås "CORONA". Och bara dagen innan hade jag läst att om man blir så här sjuk så kunde man vara väldigt säker på att det är nya "Omikron-varianten", den variant som är mer smittsam än någonsin. Mer smittsam än "Delta"
Man kunde också ställa in sig på minst en veckas sjukskrivning och isolering, vilket jag har gjort. En hel vecka hemma.

Men med bara två dagars feber, sova bort några dagar till och att klara sig utan lukt- och smaksinne ett tag så tror jag att jag klarat mig undan ganska lindrigt? Ingen sjukhusvård i alla fall tack och lov!
Sjukvården är som den är i den här regionen.

Covid-test i fredags orkade jag med men fortfarande så väntar jag på provsvar. Nu kanske det inte spelar son stor roll vad jag får för provsvar för jag är ändå nästan helt frisk.
Men visar det positivt för Covid så låt det göra det! Då har jag en grej att skriva upp på min meritlista.
Jag överlevde pandemin - i alla fall för den här gången!

15 januari, ett datum som inte betyder så mycket för många. För dom allra flesta är januari inte mer än en någon form av transportsträcka till ljusare och varmare tider. Januari är för det mesta mörk, kall och snöig. Årets januari är dock ett undantag då den strängaste kylan har uteblivit men för mig kommer januari alltid vara mörk och kall.

Men dagen idag är något helt annat än så, 15 januari är också en dag för mig att minnas. För exakt fyra år sedan tog jag mig ur ett destruktivt förhållande.  

15 januari 2018 var kan man säga en vändpunkt i mitt liv som var början på nåt nytt, men att nå dit var en utmaning för både psyke och även hälsan. Att avsluta ett kärleksförhållande som varat i nästan 2,5 år är tufft - men jag lyckades.

Men vad var det som hade hänt? Jo, 2015 blev jag tillsamans med en ung tjej som jag valt att kalla för Linnea.

Jag var 24 år och hon var 19 och vi blev förälskade.

2015 och 2016 passerade utan större problem, kärleken spirade men så under 2017 började problemen. Det var ingen överdift att det mesta som hände under det året gjorde att det kändes som att man befann sig i en ond sprial. Tjafs och småkonflikter var mer förekommande än dom stunder då man faktiskt trivdes och hade det bra. Sakta började man må sämre och ångesten började bli en del av vardagen. Man kände att man varken dög eller räckte till för den andre.

Många gånger fick man smyga på tå för att inte röra upp en konflikt.

Men tillbaka till 15 januari 2018.

Jag minns fortfarande den dagen, Linnea fick tömma hela min lägenhet på tillhörigheter och jag samtidigt befann mig på samma plats. Medans hon plockade och packade var det inte ett enda bra ord kom ur hennes mun utan bara elaka och nedsättande meningar, exakt vad hon sade har jag förträngt idag.

Efter ett tag, vid ett obevakat ögonblick, tog jag chansen. Jag hade fått nog av allt det som jag fick kastat på mig och valde att fly därifrån!

Jag tog med mobilen, nycklarna till både huset och bilen, bankkort och varma kläder och gick ut genom dörren och snabbt nedför alla trapporna och ut till min bil. Bilen som jag har kvar än idag blev min trygghet men vart skulle jag ta vägen?

Målet blev slutligen Biltema i Birsta norr om stan där jag visste att jag kunde få tag i det jag behövde just då. En sak till bilen och nåt att äta.

En kort körning men tillräckligt lång för att ångesten skulle få gro i mig. Under körningen på E4 kände jag flera gånger att mobilen vibrerade i fickan.

Väl vid ett bord på Biltema med en stor varm macka i näven så kollade jag telefonen. Mycket riktigt så hade det ringt - från Linneas far! Han hade talat in ett meddelande på mobilsvar. Jag knappade på telefonen och lyssnade på meddelandet. Dom första orden som då nådde mina öron ekar i mitt huvud än idag, dom orden var: "HEJ FEG-SKIT!". Resten av meddelandet är glömt idag tack och lov.

Jag satt där med telefonen i örat, chockad och ledsen. Tiden hade stannat upp och jag bara satt och stirrade in i en vägg med den där mackan i handen som jag nyss hade köpt och jag visste först inte vad jag skulle göra.

Bild från våren 2017, lugnet före stormen. En av dom få bilder som finns kvar på mig och min dåvarande kärlek.

Efter ett tag samlade jag mig, åt upp mackan, satte mig i bilen och åkte tillbaka till lägenheten. Min största rädsla var att exets pappa hade gått runt i min bostad och kanske gjort sönder något av ilska och befann sig kvar där väntandes på mig. Försiktigt öpnade jag dörren till lägenheten och tände ljuset men allt som mötte mig var en mörk, tyst och väldigt tom lägenhet - inte en själ fanns där. 

Efter att ha gått igenom alla rum och förstod att inget var sönderslaget så kunde jag slappna av men ångesten och oron tog det längre tid för att släppa. Jag hade just då inlett arbetet med att hitta tillbaka till mig själv, vem jag var innan jag gick in i det förhållandet.

Under dom månader som följde ägnade jag tiden åt att leta upp vännerna som jag inte hade träffat på länge, tog ut sparad ledighet från jobbet och började sakta må bättre.

Idag råder det ett lugn över kärlekslivet. Jag har nätdejtat sedan sommaren 2018 men utan att det lett till nått nytt förhållande.

Stridsyxorna mellan mig och Linnea är sedan länge nedgrävda, vi har kvar varandra på sociala medier men med väldigt lite kontakt oss emellan.

Jag känner att det inte bara är dåligt som förhållandet gav mig, det gav mig värdefull erfarenhet att ha med sig i livet. 

Fyra år har gått men minnena och erfarenheterna från 2015 och fram till januari 2018 räknar jag med att under lång tid framöver att få följa med mig, troligen även in i nästa kärleksförhållande vilket jag hoppas inte är alltför långt borta.

Och jag önskar henne också lycka till i framtiden.

Att jag kommer hitta rätt här i livet är och kommer vara en av mina högsta önskningar. 

Rubriken visar ett datum, datumet det senast begav sig jag lät fingarna hoppa runt på tangentbordet. Det är för sjutton snart två år sedan!! Vad håller jag på med?!

I alla fall, det har passerat två år och man har tillbringat all den tiden i den väldigt mörka skuggan av pandemin som aldrig tycks ta slut.

Och just det - är ni vaccinerad? För det är jag! 

Att skriva och återge nästan två år är nästan övermäktigt men jag vill och jag har samlat på mig lust och även ett behov av att skriva. Det är lite som att man har legat i dvala ifrån denna sida men bakgrunden till denna frånvaro har sina orsaker och det kommer jag så småningom att mer gå in på längre fram.

Något man lyckats med under dessa snart två år är bland annat:

Jag har knytit ny vänskap, blivit morbror, flyttat till ny lya, upplevt framgångar och motgångar och såklart mycket mer!

Fortsättning följer...  

Efter nästan en månads frånvaro här på bloggen så tänkte jag det kan vara dags att skriva av mig lite om det senaste här i livet.

Din Tur (Kollektivtrafikmyndigheten i Västernorrlands län) har under våren haft en aktivitet på webben där våra kunder som reser med bussarna här i länet fått nominera sin bästa förare. Det kunde ha varit en förare som gjort det där lilla extra för just dig som rest med oss eller en förare som just du som resenär tycker att han/hon är extra schysst eller är väldigt serviceminded.

Jag vet sedan innan att jag har en liten skara människor omkring mig som har varit inne på Din Turs hemsida och nominerat just mig och det glädjer naturligtvis.

Nu nyligen så gick Din Tur ut med sina finalister på webben efter att en jury gått igenom alla nomineringar (över 600). 

På webben finns just nu fem finalister att rösta på men jag kan direkt säga att jag tyvärr inte blev en av dessa, men det gör mig absolut inget.

Varför då, undrar ni? Jo, som alla vet så finns det baksidor med det mesta. Man ska komma ihåg att fortfarande tillhör man som förare en väldigt utsatt yrkesgrupp för hot och våld och av egen erfarenhet kan det vara känsligt när en bild på en själv ligger ute för allmän beskådan på en hemsida många besöker plus att både för- och efternamn också finns med. Det gör att man kanske känner sig ännu mer utsatt? 

Och när jag menar "av egen erfarenhet" så är det för att jag själv varit utsatt för hot och att den som hotade velat ha hela ens namn, vilket jag absolut inte gav personen i den stunden.

Jag hade inget emot att en av dessa finalister kunde varit jag men såhär i efterhand så kan jag tycka att det känns helt okej. Jag fick för övrigt ett bevis häromdagen att jag gör ett bra jobb, då jag läste min arbetsgivares interna nyhetsbrev som alla på mitt jobb kan läsa och då kunde man läsa det här:

Jag tror jag inte behöver säga så mycket mer gällande det ovan.

Och jag har alltid sagt såhär under hela våren

- Jag behöver ingen "titel" för veta att jag gör ett bra jobb. Skulle jag ändå ha fått det så hade det ändå bara varit ett stort plus i kanten och inget mer.

Yes, det stämmer bra det! 

Igår den 24 april för 29 år sedan såg jag för första gången dagen ljus. Och födelsedagen var en helt vanlig arbetsdag men med en generös körning som slutade tidigt på eftermiddagen så man hade tid för lite reflektion och även vara ute på sociala medier där grattishälsningarna strömmade in.

Nu återstår bara arbetet med att tacka alla för att dessa tog sig tid att skriva grattis, både på Facebook och Instagram. Totalt uppskattar jag att närmare 150 hälsningar kom in!

Bilden ovan är från slutet av 90-talet där jag och lillasyster myser tillsamans, tänk att tiden går så fort?! 

Min arbetsplats gick inte miste om att det var min dag igår, för innan hade jag köpt in fika att bjuda kollegorna på och för att alla skulle förstå varför och vem som bjuder på fika så tog jag och skrev på stora whiteboard-tavlan:

24 April - "Kalven" bjuder idag på FIKA!!"

"Kalven" är ett smeknamn som jag har haft ända sedan jag började jobba i detta yrke. Varför det blev just det namnet är en helt annan historia men fikat blev uppskattat bland folket.

När så kvällen kom tog jag plats på inglasade balkong med en öl i näven och bara kopplade av. En inte alltför snäll träningsvärk i armarna/armvecken gjorde att man inte orkade mer än så utan man fick ta kvällen lite som den kom.

Men så var det en dag idag också, lilla familjen och så jag sågs hemma hos mig för det obligatoriska tårtfikat och vem behöver konditor när man har en lillasyster som har som intresse och kunskap i att göra tårtor?!

Tack återigen för att ni kom hit kära familj och även ett stort tack till att du bästa lillasyster tog dig tid att göra denna utsökta tårta!

Och vad blev det då för födelsedagspresenter?

Jo, det här:

En vacker krukväxt som förfinar här hemma och på det ett presentkort på "Strömsons". 

Strömsons är en klädbutik i stan som säljer fina herrkläder med kvalitet och som har en superb personal som hjälpt mig flera gånger med att hitta rätt storlek då jag varit ute efter kläder till finare sammanghang.

Och nu med detta kort så blir det lite fin shopping så småningom. 

Det fina med just Strömsons herrekipering är att dom har fina kläder som inte bara är snygga, dom är i rätt storlek för mig som inte är den kraftigaste kroppsmässigt men inte heller den smalaste. Min kroppsform har gjort det under alla åren och gör det fortfarande svårt att få kläder att sitta snyggt på mig, har oftast fått leva med mycket luft i mina tidigare plagg.

Men bästa gåvan var nog utan tvekan att jag kommer bli morbror i höst!!!

Det fick jag veta redan i påskas och väljer just nu att här dela med mig av det idag.

Det känns helt makalöst och samtidigt fantastiskt roligt!

En ny stor roll att axla väntar alltså så småningom för mig! 

Är det nångång man känner sig som en del av inredningen så är det nu!

Det har nu gått tre arbetsdagar med dom nya rutinerna, främre delen av bussen är avstängd för resenärer, vi förare öppnar aldrig framdörren vid påstigning och det känns väldigt ovant.

(Vet att dörren är öppnen i bakgrunden på bilden men det var för att jag var påväg ut och bussen var parkerad på depån)

Från att man sade hej till dom påstigande och knappande på en biljettmaskin till att inget av detta nu existerar för oss förare nu under denna corona-kris. Man sitter helt enkelt bara och öppnar och stänger dörrarna och kollar samtidigt i speglarna att alla kommer på ordentligt och kanske kanske man får ett hej från en stammis via den inre backspegeln, innan man rullar iväg.

Just detta med den avstängda delen av bussen är något som facket har drev på och jobbat för sedan corona-krisens början och det är snart ett faktum att inga framdörrar får öppnas på någon buss överhuvudtaget i hela landet inom kort.

En ytterligare fördel förutom minskad risk för smitta, som många kollegor med mig håller med om är att risken för att bli utsatt för hot och våld har miskat avsevärt, medans nackdelen är att det har blivit mer opersonligt att jobba som bussförare idag.

Man är ju som sagt ännu mera "en del av inredningen" idag men som i detta nu inte är ett problem. Just nu känns det helt toppen.

Vårat fackförbund fick igenom sitt krav om stängd framdörr efter mycket arbete och påtryckningar och även med en tur hos Arbetsmiljöverket och verkets beslut är nu vägledande där vi idag ser resultatet ombord på bussarna: Dock har det tagit för lång tid att få igenom detta. Under dom senaste veckorna vet jag förare som tyvärr blivit smittade och jag känner till att åtminstone en förare i Västerås redan har dött av covid-19.

Jag ser i alla fall framemot den dagen då när alla mina kollegor runt om i hela "buss-Sverige" slipper använda framdörren i fortsättningen och nu får en chans att hålla sig undan från smitta.  

Kollektivtrafiken är ska man komma ihåg först som sist en samhällsbärande funktion som skall fungera oavsett vad som händer i samhället och då kan pengar absolut inte gå före liv och hälsa hos oss som håller denna viktiga samhällsbärande funktion levande!