Aspie behind the wheel

Inlägg publicerade under kategorin Aspietankar och -känslor

Av Robert - 14 februari 2020 19:13

I ett tidigare inlägg så berättade jag om det som verkligen utmanade mig och min diagnos. Jag stod inför dilemmat att antingen skotta och röja snö för att ta mig nånstans eller riskera att inte ta mig nånstans överhuvudtaget.

Men det hela löste sig och sedan dess har det inte varit fler framkomlighetsproblem här inte.
   
Sedan följde regn, plusgrader och till sist minusgrader förvandlade vintervägen med packad snö till isväg, det positiva var att det gav bra bärighet för personbilen till och från huset.
Men svårigheterna kom senare, i måndags kväll var min uppgift att dra soptunnor till huvudvägen inför sophämtningen nästa dag. En vandring på ca 200 meter.

Med halvt fylla tunnor, brun tunna med matavfall och grön för brännbart blev den annars så enkla uppgiften svår.
Vägytan var extremt knölig och hal och till detta tillsamans med mörker och ett par dåliga skor på mina fötter gjorde det hela mycket jobbigt. Jag fick kämpa för att inte ramla och samtidigt ta mig framåt.

Men det hela gick bra och med uppgiften slutförd så var jag efteråt tacksam att jag undvek att slå ihjäl mig i mörkret.
Men på nytt sattes energin på prov precis som vid senaste snöfallet.

Av Robert - 9 februari 2020 21:31

Nånting jag fått dragits med dom senaste dagarna är låga energinivåer och total orkeslöshet, inget ovanligt för en aspie.
Det har gjort att jag inte orkat skriva dom senaste dagarna. Men jag tänkte dela med mig av när jag en dag övervann energinivåerna och orkeslösheten och löste ett problem, fantastisk känsla efteråt måste jag säga!

Bilden till detta inlägg är ifrån torsdagen förra veckan - en av dom första dagarna här i huset som katt- och husvakt.
Ingen här i Sundsvalls kommun missade att det vräkte det ner mängder av blötsnö under onsdagen och torsdagen samma vecka.

Skotta var enda lösningen på att komma ut i friheten.

Men jag kunde lika gärna inte ha gjort nånting överhuvudtaget utan bara låtit orkeslösheten fått stanna kvar och gro och fullständigt paralyserat mig sakta.
Men jag hittade en taktik och sakta tog jag mig igenom utmaningen och övervann det som stod emot.
Jag gick igenom dessa tre steg:



Första steget
Jag fick se problemet, problemet tog all plats i mitt sinne och all energi försvann. Man var på väg att ge upp, man visste inte vart man skulle börja och såg inga som helst lösningar på problemet eller hindret framför en.

Andra steget:
Började tänka att det inte behövde vara så svårt egentligen. Jag tog på mig skor och jacka och gick ut.
Greppade tag ett redskap och skottade fram bilen. Första delutmaningen genomförd men det var långt ifrån färdigt.

Tredje steget:
På bilden syns den tänkta vägen ut till allmänna vägen i byn. Allt låg under ett decimeterdjupt snötäcke som var mycket blött.
Att skotta 200-meter väg var ingenting att tänka på och jag hade inte tillgång till någon snöslunga, men istället tog jag bilen till hjälp och lät drivhjulen "gräva" fram spår på den tänkta vägen. Jag hade hittat igen problemlösningsförmågan.
Efter halva sträckan fick jag ta omtag då man lätt fastnade med bilen men efter två omtag lyckades jag nå fram till den mer uppkörda vägen och jag behövde inte gräva mer med hjulen.
Dom spår som jag grävde fram med bilen körde jag flera gånger om för att förbättra och säkerställa framkomligheten



Det var alla dom steg jag tog mot succé och fy sjutton vad det kändes bra efteråt!
Jag besegrade min orkeslöshet och gjorde det jag skulle gjort! I alla fall för den stunden.
Men man kan lugnt säga att jag har fått känna på hur det är att leva på landet!
Långt ifrån bekvämligheten med kommunal snöröjning hemma i stan för här sköts det av en privatperson!

Och just ja, jag lyckades skriva allt det här!
Också ett övervinnande av orkeslöshet och låga energinivåer.

Av Robert - 29 januari 2020 08:00

När jag visat svart på vitt att jag har en NPF-diagnos så kanske ibland vissa undrar vilka utmaningar jag ställs inför varje dag.

En av många svårigheter som just en Aspie har svårt för att klara av är förändringar, det som många beskriver som är en del av livet.


En av mina utmaningar:

Personer försvinner ur ditt liv och nya vill lära känna dig  och vill vara med i din gemenskap. För somliga av dessa nya människor stämmer allt till hundra procent i vissa fall, medan i andra fall kanske kemin inte stämmer alls och jag bara "stänger av". 


Och i den stunden som jag av en person blir kollad snett på, där han/hon kanske insett att jag är ignorant mot vederbörande vill jag bara ropa rakt ut:

"Jag har inget emot dig som person, jag har Aspergers Syndrom!

En diagnos som gör att jag har jättesvårt för vissa personer jag inte stämmer överens med!"


På den arbetsplats jag är på sker det en viss omsättning på personal och på den lilla depå jag utgår ifrån märker man lätt när en ny främande person ska jobba en dag. Kanske med just mig!

Gör du ett bra intryck och kemin stämmer så kommer du märka att jag är som vilken social människa som helst - diagnosen märks inte lika starkt.


Är du för mig en främmande människa, inåtvänd, inte bidar till något socalt utbyte eller inte har nåt som tilltalar mig så känner jag att det byggs upp en osynlig vägg mellan oss. Ett starkt magnetfält som pressar bort både mig och den personen där kemin inte stämer, ifrån varandra.


Det är min verklighet...

Av Robert - 20 januari 2020 20:52

Det var söndag kväll.
Under själva dagen hade jag inte lyft ett finger, bara legat på latsidan. Men mat måste man ju ha och jag hade några dagar tidigare spanat in ett recept på en kycklinggratäng med purjolök, paprika och svamp. Och till det en sås på grädde, creme fraiche, soya och sambal Oelek som jag bara ville testa.
Mot affären!

Jag bor så pass bra att det är bara drygt en kilometer att gå till affär'n, så på med vinterjackan och reflexerna.
Nästan framme vid affär'n märkte jag av ett gäng tonåringar som var på väg åt samma håll som mig. Flamsiga som så många andra men jag brydde mig inte.

Nu till vad som hände inne på affär'n.
När allt var scannat i min kasse så hade jag lagt lite smågodis i en påse som skulle vägas och så småningom också scannas. Bara för att belöna mig själv, äta nåt sött efter maten.

Vid vågen vid godiset stod tonåringarna som jag såg utomhus innan och dom var fortfarande på glatt humör.
Det kunde jag köpa om det inte vore för att en av dessa killar låtit sin ena hand vila på vågens platta - ett hinder för mig då det var den vågen jag skulle använda!
Less och trött och lite grinig på samma gång - mycket för en flera dagar lång förkylning, tvekade jag inte en sekund.
Jag gick fram, greppade tag om killens handled som var på vågen och lyfte undan den. Efteråt kollade jag killen i ögonen och sade på ett lugnt och lågmält sätt orden
"ursäkta mig...". Det var mitt sätt att markera.
Jag kunde se chocken i hans ögon och det nervösa leendet innan han och hans kompisar gick undan och jag såg dom inte mer.

Jag bara tänkte i stunden efter att jag betalt och var på väg ut: "typiskt oss aspies, vi kan vara så iskalla att vi gör saker utan att tänka".
Det gäller att alltid tänka sig för innan man går till handling, men just då kände jag att det fick vara någon jäkla måtta på barnsligheterna!
Jag ville bara scanna godispåsen, betala och gå hem och laga ihop min middag!

Hur gratängen blev? Den blev supergod! :-) 

Här är förresten receptet:

https://www.land.se/recept/kycklinggratang-till-pasta/

Av Robert - 17 januari 2020 20:00

 

Det ena ledde till det andra skulle man kunna säga också, bara den här veckan visade min tjurighet sitt rätta ansikte!

I måndags tidigt på morgonen snubblade man på en kabel till en av bussarna på depån men istället för en kyss i backen så greppade man tag i ett räcke intill och skadar handflatan (blodvite) . Plåstar om såret och kör bussturen ca 5-10 minuter försenad men framme i tid på busstation i Sundsvall.

Mejlar Poledance-studion senare, meddelade om skadan och stod över tisdagens lektion. 


På onsdagen bryter en förkylning ut med snuva och matthet (fortfarande förkyld i skrivande stund).

Torsdagens träning i fara? Nejdå, jag är så jävla envis och biter ihop och kör styrketräning och stretch på torsdagskvällen med den rackarns förkylningen i kroppen!! Hur tokig är inte jag??!!


Som grädde på moset, jobba heltid måndag-fredag med våra helt galna arbetstider (bara som exempel idag var man på jobbet 5.50-18,30 med en lång rast på drygt fem timmar!) och än är jag inte däckad för jag sitter och skriver just detta inlägg!


Hur orkar jag? Jo, tack vare envisheten!

En aspies styrka är just engagemang och envishet över det vi är hundra procent engagerade i och värd att lägga energin på!

Sådana är vi.


Nu en kopp kaffe och låter helgen samt ledigheten infinna sig!   

Av Robert - 13 januari 2020 20:57

 

I alla fall har tog den slut redan för några dagar sen här!

Och jag tycker att mängden julpynt som jag äger är tillräcklig - inte för mycket och inte för lite.

Det är tillräckligt mycket för att allt ska få plats i bara en flyttkartong. I den kartongen ligger just nu julpynt till min julgran - som är knappt en meter hög, adventljusstakar, dukar, gardiner, glitter och tomtar. Och jag vet inte om jag är ensam om att tycka att den jul som nyss passerat har varit den där motivation och känslostämning för just julen i allänhet och att julpynta synnerhet, har varit rekordlåg. Kan det ha berott på den ojämna snötillgången här längs norrlandskusten eller att nyårsångesten och andra problem tagit så mycket på krafterna att man inte har kunnat koppla av till denna fina högtid?


Det funderar jag på just nu, vilket jag kan göra under dom elva månader som är till nästa jul!

Av Robert - 5 januari 2020 22:45

  

Varför skulle jag börja få ångestkänningar för denna dag redan på juldagen knappt en vecka innan?

Varför skulle alla dom försök att göra tiotalets sista kväll till en trevlig kväll gå käpprätt åt helvete!?

Jag försökte göra så gott jag kunde men verkligheten ville nånting annat.

Jag kunde inte ens klara av att se nyårsbilderna från nära och kära från sina respektive fester i sociala medier med mera utan att tänka tanken att kasta mobilen i golvet. Så mycket ångest, negativa tankar, ensamhet och längtan.

 

Negativa tankar som tömt mig på all energi

Ensamhet som är ofrivillig och oundviklig

Längtan efter att dom sista timmarna av kvällen ska passera så fort som möjligt och ett nytt decenium får se dagens ljus.

 

Timmar som innebär en kamp om att försöka slappna av, behålla kontrollen över sig själv och inte tappa fotfästet utan ha bägge fötterna kvar på jorden. Men istället har ångesten och nedstämdheten tagit allt utrymme i mitt bröst, det finns nästan ingen plats kvar för att andas in syre.

Bara en tidsfråga innan magen kommer göra ont, inte av hunger då jag inte ätit något sedan lunch. Den har helt enkelt inte heller någon plats i kroppen. Det onda kan utan vidare sprida sig i resten av kroppen just nu. 

Under täcket i sängen och vart jag än går i huset finns ingen värme, händer och fötter är som isklampar hämtade ifrån en frys. Troligen har varje cell, varje muskel, varje nerv, varje blodkärl intagit ett försvarsläge.

Andningen är oregelbunden, pulsen är skenande. Hjärtat vill fly ut men vartdå? Hjärtat är instängt, inspärrad i en cell vaktad av ångesten som hårdbevakar allt som händer inne i mitt bröst. 

Kan inte det här få ett slut?! Kan inte klockan passera 23.00 så jag får en anledning att leta mig ut bland folk och inte behöva känna mig ensam och samtidigt se på fyrverkerierna nere i stan?

 

Snälla ge mig kraft och styrka att klara av dom här närmaste timmarna

Snälla ge mig energi att kunna ta mig utanför dörren

Snälla ge mig hopp om att kommande år ger ljus och inte mörker

Snälla ge mig tro om framtiden 

 

Jag försöker sluta ögonen och hoppas att jag inte ska behöva ta sömnmedel kommande natt. Bara den sakta tickande klockan gör mig sällskap just nu. Den tickar sakta fram och hånar mig för att jag tycker att den går så provocerande  långsamt. 

 

Snälla hör min önskan, låt denna kväll inte få komma tillbaka igen.

Presentation


Välkommen till Aspie behind the wheel! Jag som skriver denna blogg heter Robert och jobbar i kollektivtrafiken som busschaffis.
I denna blogg skriver jag om hur det är att leva med en NPF-diagnos och samtidigt jobba i ett stressigt men roligt yrke

Länkar

Kategorier

Besöksstatistik

Fråga mig

2 besvarade frågor

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards