I ett tidigare inlägg så berättade jag om det som verkligen utmanade mig och min diagnos. Jag stod inför dilemmat att antingen skotta och röja snö för att ta mig nånstans eller riskera att inte ta mig nånstans överhuvudtaget.

Men det hela löste sig och sedan dess har det inte varit fler framkomlighetsproblem här inte.
   
Sedan följde regn, plusgrader och till sist minusgrader förvandlade vintervägen med packad snö till isväg, det positiva var att det gav bra bärighet för personbilen till och från huset.
Men svårigheterna kom senare, i måndags kväll var min uppgift att dra soptunnor till huvudvägen inför sophämtningen nästa dag. En vandring på ca 200 meter.

Med halvt fylla tunnor, brun tunna med matavfall och grön för brännbart blev den annars så enkla uppgiften svår.
Vägytan var extremt knölig och hal och till detta tillsamans med mörker och ett par dåliga skor på mina fötter gjorde det hela mycket jobbigt. Jag fick kämpa för att inte ramla och samtidigt ta mig framåt.

Men det hela gick bra och med uppgiften slutförd så var jag efteråt tacksam att jag undvek att slå ihjäl mig i mörkret.
Men på nytt sattes energin på prov precis som vid senaste snöfallet.

"...vaktar jag soffan åt dig!" säger Karlsson.

Det är väl sådana man kallar för "soff-lejon"?! Och när man väl intagit soffläge själv på kvällen dröjer det inte länge till man får sällskap!

Är inte denna kisse helt oemotståndlig??

Nånting jag fått dragits med dom senaste dagarna är låga energinivåer och total orkeslöshet, inget ovanligt för en aspie.
Det har gjort att jag inte orkat skriva dom senaste dagarna. Men jag tänkte dela med mig av när jag en dag övervann energinivåerna och orkeslösheten och löste ett problem, fantastisk känsla efteråt måste jag säga!

Bilden till detta inlägg är ifrån torsdagen förra veckan - en av dom första dagarna här i huset som katt- och husvakt.
Ingen här i Sundsvalls kommun missade att det vräkte det ner mängder av blötsnö under onsdagen och torsdagen samma vecka.

Skotta var enda lösningen på att komma ut i friheten.

Men jag kunde lika gärna inte ha gjort nånting överhuvudtaget utan bara låtit orkeslösheten fått stanna kvar och gro och fullständigt paralyserat mig sakta.
Men jag hittade en taktik och sakta tog jag mig igenom utmaningen och övervann det som stod emot.
Jag gick igenom dessa tre steg:

Första steget
Jag fick se problemet, problemet tog all plats i mitt sinne och all energi försvann. Man var på väg att ge upp, man visste inte vart man skulle börja och såg inga som helst lösningar på problemet eller hindret framför en.

Andra steget:
Började tänka att det inte behövde vara så svårt egentligen. Jag tog på mig skor och jacka och gick ut.
Greppade tag ett redskap och skottade fram bilen. Första delutmaningen genomförd men det var långt ifrån färdigt.

Tredje steget:
På bilden syns den tänkta vägen ut till allmänna vägen i byn. Allt låg under ett decimeterdjupt snötäcke som var mycket blött.
Att skotta 200-meter väg var ingenting att tänka på och jag hade inte tillgång till någon snöslunga, men istället tog jag bilen till hjälp och lät drivhjulen "gräva" fram spår på den tänkta vägen. Jag hade hittat igen problemlösningsförmågan.
Efter halva sträckan fick jag ta omtag då man lätt fastnade med bilen men efter två omtag lyckades jag nå fram till den mer uppkörda vägen och jag behövde inte gräva mer med hjulen.
Dom spår som jag grävde fram med bilen körde jag flera gånger om för att förbättra och säkerställa framkomligheten

Det var alla dom steg jag tog mot succé och fy sjutton vad det kändes bra efteråt!
Jag besegrade min orkeslöshet och gjorde det jag skulle gjort! I alla fall för den stunden.
Men man kan lugnt säga att jag har fått känna på hur det är att leva på landet!
Långt ifrån bekvämligheten med kommunal snöröjning hemma i stan för här sköts det av en privatperson!

Och just ja, jag lyckades skriva allt det här!
Också ett övervinnande av orkeslöshet och låga energinivåer.

Att få 205 poäng under serie i bowling är en kanonbra serie enlig mig och många andra utövare inom sporten. Men hur stor är sannolikheten att exakt samma höga 205 poäng även dyker upp i nästa serie därpå?

En på miljonen?? Jag tror det!
Det har aldrig hänt mig under dom år jag varit aktiv spelare.
 
Känns helt overkligt just nu att bara titta på pappret med resultatet på nu efteråt, det här är i högsta grad unikt för bowlingen i allmänhet och för mig som spelare i synnerhet!
Vad som gjorde det hela möjligt är svårt för mig att spekulera i, teorierna är säkert många.
Men en sak är säker, det kändes hur bra som helst att spela, känslan och energin i kroppen var på topp för både mig och även för flera av mina kompisar i hallen.
Inte för mycket eller för lite olja på banan, rätt kast- och skruvteknik och rätt fokus.
Det är vad jag tror bidrog.
Kan säga att jag nu är mer än peppad till nästa tävling i slutet på april i Bollnäs.

Annars så var det dags igen för poledance-träning igår på tisdagskvällen.
Vikarierande instruktör hade vi elever den gången och då fick vi lite nya tekniker att träna på vid klättring och pole-sit.
Variation berikar tycker jag och det kändes bra efteråt för mig.
Inte så mycket träningsvärk i kroppen efter det passet, kan jag konstatera nu efterhand.

Imorgon kör jag ett arbetspass till halv tre-tiden imorgon eftermiddag innan jag är tillbaka i studion för ett styrke- och stretchpass på kvällen.

Nu känns det så himla lätt att bara säga "nu kör vi!"

Den långa killen med axellångt hår längst till vänster i högra bilen är jag, olikt mig då jag för det mesta har uppsatt hår!  

Rubriken får sammanfatta dagens tävling i bowlinghallen i Gävle. En totalpoäng på 619 fördelat på fyra serier hör inte dom högsta totalpoängen under alla dom tävlingar jag deltagit i, snarare att poängen kunde ha blivit ett bottennapp.

Men när det stod klart att jag var en av tre spelare av totalt tolv spelare i B-klassen som orkade över 600 poäng så var ett års väntan på en pallplats över.

Med bara två poäng från närmaste konkurrent ovanför slutade det hela med en tredje plats.

Totalpoängen gav ett snitt per serie på nästan 155 poäng. Långt ifrån dom toppresultat som jag på tidigare tävlingar åstadkommit då jag noterat över 170 i snitt per serie.

Och bästa serie gav hela 198 poäng!

Nu återstår bara tågresan hem som i skrivande stund är påbörjad, innan man hoppar in i bilen och är tillbaka som katt- och husvakt igen. 

Att katterna agerar välkomstkommité är dock inget jag räknar med, förrutom att det blir mycket "mjau" när jag öppnar dörren!

Ni som läste förra inlägget har inte gått mise om att jag tillfälligt har bytt boendemijö för att jag har ställt upp att vara hus- och kattvakt. Och när jag är kattvakt så är det dessa pälsbollar jag är ser efter.

Här är en liten närmare presentation:

Signe

En 4-årig bestämd kattfröken som för det mesta håller sig i bakgrunden då jag eller främlingar är i huset, och som vill ha det på sitt sätt. Bör klappas med försiktighet.

Är en blandrasig Ragdoll

Karlsson

En pigg social kille på två år som både hittar på rackartyg och är väldigt gosig. Älskar uppmärksamhet, mys i soffan/sängen och lek.

Är en renrasig Ragdoll

På det hela taget är alt under under kontroll i huset, men det är ju ändå två veckor till jag har ansvaret för dessa små.

Det är ledig helg för min del, så vad har jag gjor under denna lördag?

Jo, jag har tränat bowling!

Imorgon är det tävlingsdags och då beger jag och min klubb KFUM Kometerna oss ner till Gävle.

Men mer om det i senare inlägg