Varför skulle jag börja få ångestkänningar för denna dag redan på juldagen knappt en vecka innan?

Varför skulle alla dom försök att göra tiotalets sista kväll till en trevlig kväll gå käpprätt åt helvete!?

Jag försökte göra så gott jag kunde men verkligheten ville nånting annat.

Jag kunde inte ens klara av att se nyårsbilderna från nära och kära från sina respektive fester i sociala medier med mera utan att tänka tanken att kasta mobilen i golvet. Så mycket ångest, negativa tankar, ensamhet och längtan.

Negativa tankar som tömt mig på all energi

Ensamhet som är ofrivillig och oundviklig

Längtan efter att dom sista timmarna av kvällen ska passera så fort som möjligt och ett nytt decenium får se dagens ljus.

Timmar som innebär en kamp om att försöka slappna av, behålla kontrollen över sig själv och inte tappa fotfästet utan ha bägge fötterna kvar på jorden. Men istället har ångesten och nedstämdheten tagit allt utrymme i mitt bröst, det finns nästan ingen plats kvar för att andas in syre.

Bara en tidsfråga innan magen kommer göra ont, inte av hunger då jag inte ätit något sedan lunch. Den har helt enkelt inte heller någon plats i kroppen. Det onda kan utan vidare sprida sig i resten av kroppen just nu. 

Under täcket i sängen och vart jag än går i huset finns ingen värme, händer och fötter är som isklampar hämtade ifrån en frys. Troligen har varje cell, varje muskel, varje nerv, varje blodkärl intagit ett försvarsläge.

Andningen är oregelbunden, pulsen är skenande. Hjärtat vill fly ut men vartdå? Hjärtat är instängt, inspärrad i en cell vaktad av ångesten som hårdbevakar allt som händer inne i mitt bröst. 

Kan inte det här få ett slut?! Kan inte klockan passera 23.00 så jag får en anledning att leta mig ut bland folk och inte behöva känna mig ensam och samtidigt se på fyrverkerierna nere i stan?

Snälla ge mig kraft och styrka att klara av dom här närmaste timmarna

Snälla ge mig energi att kunna ta mig utanför dörren

Snälla ge mig hopp om att kommande år ger ljus och inte mörker

Snälla ge mig tro om framtiden 

Jag försöker sluta ögonen och hoppas att jag inte ska behöva ta sömnmedel kommande natt. Bara den sakta tickande klockan gör mig sällskap just nu. Den tickar sakta fram och hånar mig för att jag tycker att den går så provocerande  långsamt. 

Snälla hör min önskan, låt denna kväll inte få komma tillbaka igen.

 

Yvonne

5 januari 2020 22:57

Styrkekramar till dej♥️gott nytt år!🥰

Robert

7 januari 2020 18:30

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag tog min andra dos vaccin så trodde jag att det var den sista. Men tänk så fel jag hade. Just hur corona-viruset utvecklar sig med nya mutationer som nu den senaste som är omikron så får man väl hålla med om att en påfyllnadsdos är nödvändig. ...

Det skulle visst dröja till den så kallade fjärde vågen tills det var min tur att insjukna. Omikron-varianten var den som skulle få mig på fall! I tisdags fick jag provsvaret, dock hade det gått så lång tid från att jag testade mig att jag hade hunn...

Så hände det som inte fick hända - jag blev sjuk! Hade absolut ingen aning hur det här skulle bli men det som tog stor plats i huvudet var förstås "CORONA". Och bara dagen innan hade jag läst att om man blir så här sjuk så kunde man vara väldigt sä...

15 januari, ett datum som inte betyder så mycket för många. För dom allra flesta är januari inte mer än en någon form av transportsträcka till ljusare och varmare tider. Januari är för det mesta mörk, kall och snöig. Årets januari är dock ett undanta...

Ibland tillåter körschemat att göra nåt annat än köra och vas passar då bättre än att ta ett varv runt kärran och ta lite frisk luft? Dom senaste dagarna har ett oväder rasat i dom västra delarna av södra Norrland och det har även märkts även här i...