Nåt som jag tycker är kul tidsfördriv är att ibland fynda second hand och jag har sådan tur att jag bara har tio minuters promenad till närmaste Erikshjälpen!

Jag har den senaste tiden rensat i mitt källarförråd och skänkt iväg allt sådant som jag inte sett nått värde i att ha kvar hemma. Som tack för mitt bidrag till deras verksamhet fick jag rabattkuponger att använda på mina kommande köp hos dom och vad var inte mer passande att nyttja dessa kuponger just då?!

Den avdelning jag är på mest inne hos Erikshjälpen är böcker, musik och media och senaste besöket där gjorde att jag samlade på mig ett tiotal CD-skivor med instrumental musik inom bland annat genren New Age.

Jag har i skrivande stund bara lyssnat igenom en femtedel av dom skivorna och jag kan lugnt säga att jag inte ångrar det här köpet alls. Jag fick för mig, ny musik att lyssna på, att upptäcka och att bli inspirerad av och bäst av allt är att jag har många lyssningstimmar kvar att se fram emot.

Det album längst upp till vänster i bild, "Musik för inre harmoni 2000" är faktiskt ett album jag tidigare ägde för ca femtom år sedan och som nu kommit tillbaka till min samling!

Det ni ser på denna bild är min kärra som för det tillfället var på en av dom linjer där man måste backa in på en vändficka för att kunna fortsätta vidare på linjen, i det här fallet var det linje 129 och platsen är Långsjön drygt en mil från Njurundabommen.

Det ser enkelt ut men själva stället där man ska backa in bussen på är knappt två gånger bussens bredd och dessutom är vägen man kör på innan man gör manövreringen nästan lika smal. Sen är kärran 14 meter lång också.

Nu när snömängderna är så pass låga och det saknas helt och hållet plogvallar så kan man utan problem svepa överhänget (del av bussen mellan front och framhjul) på bussen över diket på vänster sida och backa med god marginal från hinder och eventuella faror. Men det är inte alltid man har tur vid dessa platser där utrymmet inte är generöst.
Jag känner till tillfällen då förare fått problem vid dessa halvt osäkra manövreringar på vändplatser.
Jag har än så länge inte haft problem under mina år härute, men peppar peppar...

Som jag skrev tidigare så har jag gått på kvälls- och nattjänstgöring och jobbar så i en dryg vecka. Dessutom så är min tid som katt- och husvakt över för den här gången och jag bor återigen i Sundsvall.

Nu ska jag köra vidare, vi ses!

Efter en helt fantastisk dag igår så kanske dagen idag inte fick en sådan bra start som igår, jag gjorde misstaget att sova lite för mycket. Och när jag sover för mycket så kommer en huvudvärk med inslag av illamående som på beställning. När jag har sådana dagar så blir allt framflyttat med flera timmar. Som exempel blev frukosten flyttad fram till klockan var 15, då hade man lugnt gjort en rekordförsenad brunch men det är ingen dålig frukost jag stoppar i mig, det har jag varit noga med under många år. Jag gör gröt av fiberberikade havregryn varje morgon och till det rör jag ned en skivad banan och blåbär i tallriken.

Men huvuvärken fick först kureras och behövde både en Ipren-tablett och ett par TREO-tabletter innan jag överhuvudtaget kunde ta mig in i köket. Strax innan dess hade jag bytt sängen mot soffan och lite musik för att hjälpa huvudet att må bättre. Allt går så mycket bättre med lite musik!

Därefter när energin kom tillbaka och gröten låg i magen trotsade jag vädret utomhus, Stomen Dennis märks av här uppe också å det både blåste och regnade men det var ändå rätt milt. Jag behövde handla lite på affärn och belönade mig med att utöver lite basvaror som mjölk och frysta blåbär köpa ett par semlor och mörk choklad, och jag var noga med att läsa innehållsförteckningen och välja semlor med riktig mandelmassa och inte med aprikoskärnmassa, det är fusk i mina ögon! 

Och nu när kaffet är klart kan jag åter chilla lite nu när söndagen snart har passerat och gått över till kväll.

Jag vet att jag kan skjuta på det mesta idag med gott samvete, till veckan jobbar jag kvällar och nätter och behöver således vända lite på dygnet! 

Jag tror att det underlättade att frukosten blev så pass framskjuten.

Oj, vilken dag det har varit!

Från början var dagen bara ett oskrivet blad förutom att jag skulle träffa ett par vänner från Jämtland över en frukost på Hotell Södra Berget i Sundsvall. En av dom få gånger jag byter ut en sovmorgon för att lägga den tiden på att träffa vänner över en hotellfrukost vid halv åtta på morgonen. 

Vad jag inte visste då var att hela dagen skulle bli mer än bara ett frukostmöte, den skulle bli så innehållsrik.

Mina jämtländska vänner är i alla fall Tomas och Annie. Annie (i mitten av bilden) lärde jag känna i Vännäs för åtta år sedan när jag tog D-körkortet (buss) och vi håller fortfarande kontakten. 

Tomas är hennes pojkvän och som är en ganska ny bekantskap för mig  men som på kort tid har blivit en vän till mig  också. 

Efter en trevlig stund tillsamans under frukosten så åkte jag till poledance-studion då jag visste att idag kl 10 var det så kallad "Open pole".

"Open pole" är ett drop-in-träningspass kan man säga där elever vid studion kan komma och träna extra på sina trick eller övningar med en instruktör som håller koll och hjälper till om det skulle behövas. För mig var det här första gången någonsin jag var med på en open pole och jag såg detta som ett gyllene tillfälle att träna på det jag ville utan krav och tempo.

Jag var beslutsam att jag idag skulle klara av att göra en sk "hangback" där jag inte använder några händer för att hålla mig kvar på stången.

Jag var så himla stolt över mig själv när jag nådde målet att klara av tricket. Och jag är fortfarande stolt över mig själv då jag ser på den här bilden som är ett bevis!

Om det gjorde ont? Svar: JAAA! men jag tjurade på.

Och titta, NO HANDS!!

Tack bästa instruktör Janina för att du tog den här bilden, jag är så sjukt nöjd!

Efter passet på studion var det dags att träffa mina jämtländska vänner igen. Dom hade planer på att spela bowling vid 13 och undrade om jag ville hänga på.

- Utmärkt idé, sade jag.

Efter spelandet blev det lunch på Max och en tur till Birsta handelsområde för att ta tillvara på tiden tillsamans och för att umgås. En hel del prat och härliga skratt bjöds det på medans vi strosade runt i butikerna.

När så klockan passerade 18 och mina vänner hade fått tag på mat inför resan hemåt till Jämtland så sade vi hejdå och tackade varandra för en sjukt trevlig dag.

Jag är så sjukt glad att jag har er!

Men jag tror det var ett bra tag sen jag fick så mycket fin energi bara under en hel dag!

I ett tidigare inlägg så berättade jag om det som verkligen utmanade mig och min diagnos. Jag stod inför dilemmat att antingen skotta och röja snö för att ta mig nånstans eller riskera att inte ta mig nånstans överhuvudtaget.

Men det hela löste sig och sedan dess har det inte varit fler framkomlighetsproblem här inte.
   
Sedan följde regn, plusgrader och till sist minusgrader förvandlade vintervägen med packad snö till isväg, det positiva var att det gav bra bärighet för personbilen till och från huset.
Men svårigheterna kom senare, i måndags kväll var min uppgift att dra soptunnor till huvudvägen inför sophämtningen nästa dag. En vandring på ca 200 meter.

Med halvt fylla tunnor, brun tunna med matavfall och grön för brännbart blev den annars så enkla uppgiften svår.
Vägytan var extremt knölig och hal och till detta tillsamans med mörker och ett par dåliga skor på mina fötter gjorde det hela mycket jobbigt. Jag fick kämpa för att inte ramla och samtidigt ta mig framåt.

Men det hela gick bra och med uppgiften slutförd så var jag efteråt tacksam att jag undvek att slå ihjäl mig i mörkret.
Men på nytt sattes energin på prov precis som vid senaste snöfallet.

"...vaktar jag soffan åt dig!" säger Karlsson.

Det är väl sådana man kallar för "soff-lejon"?! Och när man väl intagit soffläge själv på kvällen dröjer det inte länge till man får sällskap!

Är inte denna kisse helt oemotståndlig??

Nånting jag fått dragits med dom senaste dagarna är låga energinivåer och total orkeslöshet, inget ovanligt för en aspie.
Det har gjort att jag inte orkat skriva dom senaste dagarna. Men jag tänkte dela med mig av när jag en dag övervann energinivåerna och orkeslösheten och löste ett problem, fantastisk känsla efteråt måste jag säga!

Bilden till detta inlägg är ifrån torsdagen förra veckan - en av dom första dagarna här i huset som katt- och husvakt.
Ingen här i Sundsvalls kommun missade att det vräkte det ner mängder av blötsnö under onsdagen och torsdagen samma vecka.

Skotta var enda lösningen på att komma ut i friheten.

Men jag kunde lika gärna inte ha gjort nånting överhuvudtaget utan bara låtit orkeslösheten fått stanna kvar och gro och fullständigt paralyserat mig sakta.
Men jag hittade en taktik och sakta tog jag mig igenom utmaningen och övervann det som stod emot.
Jag gick igenom dessa tre steg:

Första steget
Jag fick se problemet, problemet tog all plats i mitt sinne och all energi försvann. Man var på väg att ge upp, man visste inte vart man skulle börja och såg inga som helst lösningar på problemet eller hindret framför en.

Andra steget:
Började tänka att det inte behövde vara så svårt egentligen. Jag tog på mig skor och jacka och gick ut.
Greppade tag ett redskap och skottade fram bilen. Första delutmaningen genomförd men det var långt ifrån färdigt.

Tredje steget:
På bilden syns den tänkta vägen ut till allmänna vägen i byn. Allt låg under ett decimeterdjupt snötäcke som var mycket blött.
Att skotta 200-meter väg var ingenting att tänka på och jag hade inte tillgång till någon snöslunga, men istället tog jag bilen till hjälp och lät drivhjulen "gräva" fram spår på den tänkta vägen. Jag hade hittat igen problemlösningsförmågan.
Efter halva sträckan fick jag ta omtag då man lätt fastnade med bilen men efter två omtag lyckades jag nå fram till den mer uppkörda vägen och jag behövde inte gräva mer med hjulen.
Dom spår som jag grävde fram med bilen körde jag flera gånger om för att förbättra och säkerställa framkomligheten

Det var alla dom steg jag tog mot succé och fy sjutton vad det kändes bra efteråt!
Jag besegrade min orkeslöshet och gjorde det jag skulle gjort! I alla fall för den stunden.
Men man kan lugnt säga att jag har fått känna på hur det är att leva på landet!
Långt ifrån bekvämligheten med kommunal snöröjning hemma i stan för här sköts det av en privatperson!

Och just ja, jag lyckades skriva allt det här!
Också ett övervinnande av orkeslöshet och låga energinivåer.

Att få 205 poäng under serie i bowling är en kanonbra serie enlig mig och många andra utövare inom sporten. Men hur stor är sannolikheten att exakt samma höga 205 poäng även dyker upp i nästa serie därpå?

En på miljonen?? Jag tror det!
Det har aldrig hänt mig under dom år jag varit aktiv spelare.
 
Känns helt overkligt just nu att bara titta på pappret med resultatet på nu efteråt, det här är i högsta grad unikt för bowlingen i allmänhet och för mig som spelare i synnerhet!
Vad som gjorde det hela möjligt är svårt för mig att spekulera i, teorierna är säkert många.
Men en sak är säker, det kändes hur bra som helst att spela, känslan och energin i kroppen var på topp för både mig och även för flera av mina kompisar i hallen.
Inte för mycket eller för lite olja på banan, rätt kast- och skruvteknik och rätt fokus.
Det är vad jag tror bidrog.
Kan säga att jag nu är mer än peppad till nästa tävling i slutet på april i Bollnäs.

Annars så var det dags igen för poledance-träning igår på tisdagskvällen.
Vikarierande instruktör hade vi elever den gången och då fick vi lite nya tekniker att träna på vid klättring och pole-sit.
Variation berikar tycker jag och det kändes bra efteråt för mig.
Inte så mycket träningsvärk i kroppen efter det passet, kan jag konstatera nu efterhand.

Imorgon kör jag ett arbetspass till halv tre-tiden imorgon eftermiddag innan jag är tillbaka i studion för ett styrke- och stretchpass på kvällen.

Nu känns det så himla lätt att bara säga "nu kör vi!"