Det var söndag kväll.
Under själva dagen hade jag inte lyft ett finger, bara legat på latsidan. Men mat måste man ju ha och jag hade några dagar tidigare spanat in ett recept på en kycklinggratäng med purjolök, paprika och svamp. Och till det en sås på grädde, creme fraiche, soya och sambal Oelek som jag bara ville testa.
Mot affären!

Jag bor så pass bra att det är bara drygt en kilometer att gå till affär'n, så på med vinterjackan och reflexerna.
Nästan framme vid affär'n märkte jag av ett gäng tonåringar som var på väg åt samma håll som mig. Flamsiga som så många andra men jag brydde mig inte.

Nu till vad som hände inne på affär'n.
När allt var scannat i min kasse så hade jag lagt lite smågodis i en påse som skulle vägas och så småningom också scannas. Bara för att belöna mig själv, äta nåt sött efter maten.

Vid vågen vid godiset stod tonåringarna som jag såg utomhus innan och dom var fortfarande på glatt humör.
Det kunde jag köpa om det inte vore för att en av dessa killar låtit sin ena hand vila på vågens platta - ett hinder för mig då det var den vågen jag skulle använda!
Less och trött och lite grinig på samma gång - mycket för en flera dagar lång förkylning, tvekade jag inte en sekund.
Jag gick fram, greppade tag om killens handled som var på vågen och lyfte undan den. Efteråt kollade jag killen i ögonen och sade på ett lugnt och lågmält sätt orden
"ursäkta mig...". Det var mitt sätt att markera.
Jag kunde se chocken i hans ögon och det nervösa leendet innan han och hans kompisar gick undan och jag såg dom inte mer.

Jag bara tänkte i stunden efter att jag betalt och var på väg ut: "typiskt oss aspies, vi kan vara så iskalla att vi gör saker utan att tänka".
Det gäller att alltid tänka sig för innan man går till handling, men just då kände jag att det fick vara någon jäkla måtta på barnsligheterna!
Jag ville bara scanna godispåsen, betala och gå hem och laga ihop min middag!

Hur gratängen blev? Den blev supergod! :-) 

Här är förresten receptet:

https://www.land.se/recept/kycklinggratang-till-pasta/