Är det nångång man känner sig som en del av inredningen så är det nu!

Det har nu gått tre arbetsdagar med dom nya rutinerna, främre delen av bussen är avstängd för resenärer, vi förare öppnar aldrig framdörren vid påstigning och det känns väldigt ovant.

(Vet att dörren är öppnen i bakgrunden på bilden men det var för att jag var påväg ut och bussen var parkerad på depån)

Från att man sade hej till dom påstigande och knappande på en biljettmaskin till att inget av detta nu existerar för oss förare nu under denna corona-kris. Man sitter helt enkelt bara och öppnar och stänger dörrarna och kollar samtidigt i speglarna att alla kommer på ordentligt och kanske kanske man får ett hej från en stammis via den inre backspegeln, innan man rullar iväg.

Just detta med den avstängda delen av bussen är något som facket har drev på och jobbat för sedan corona-krisens början och det är snart ett faktum att inga framdörrar får öppnas på någon buss överhuvudtaget i hela landet inom kort.

En ytterligare fördel förutom minskad risk för smitta, som många kollegor med mig håller med om är att risken för att bli utsatt för hot och våld har miskat avsevärt, medans nackdelen är att det har blivit mer opersonligt att jobba som bussförare idag.

Man är ju som sagt ännu mera "en del av inredningen" idag men som i detta nu inte är ett problem. Just nu känns det helt toppen.

Vårat fackförbund fick igenom sitt krav om stängd framdörr efter mycket arbete och påtryckningar och även med en tur hos Arbetsmiljöverket och verkets beslut är nu vägledande där vi idag ser resultatet ombord på bussarna: Dock har det tagit för lång tid att få igenom detta. Under dom senaste veckorna vet jag förare som tyvärr blivit smittade och jag känner till att åtminstone en förare i Västerås redan har dött av covid-19.

Jag ser i alla fall framemot den dagen då när alla mina kollegor runt om i hela "buss-Sverige" slipper använda framdörren i fortsättningen och nu får en chans att hålla sig undan från smitta.  

Kollektivtrafiken är ska man komma ihåg först som sist en samhällsbärande funktion som skall fungera oavsett vad som händer i samhället och då kan pengar absolut inte gå före liv och hälsa hos oss som håller denna viktiga samhällsbärande funktion levande!