När jag visat svart på vitt att jag har en NPF-diagnos så kanske ibland vissa undrar vilka utmaningar jag ställs inför varje dag.

En av många svårigheter som just en Aspie har svårt för att klara av är förändringar, det som många beskriver som är en del av livet.

En av mina utmaningar:

Personer försvinner ur ditt liv och nya vill lära känna dig  och vill vara med i din gemenskap. För somliga av dessa nya människor stämmer allt till hundra procent i vissa fall, medan i andra fall kanske kemin inte stämmer alls och jag bara "stänger av". 

Och i den stunden som jag av en person blir kollad snett på, där han/hon kanske insett att jag är ignorant mot vederbörande vill jag bara ropa rakt ut:

"Jag har inget emot dig som person, jag har Aspergers Syndrom!

En diagnos som gör att jag har jättesvårt för vissa personer jag inte stämmer överens med!"

På den arbetsplats jag är på sker det en viss omsättning på personal och på den lilla depå jag utgår ifrån märker man lätt när en ny främande person ska jobba en dag. Kanske med just mig!

Gör du ett bra intryck och kemin stämmer så kommer du märka att jag är som vilken social människa som helst - diagnosen märks inte lika starkt.

Är du för mig en främmande människa, inåtvänd, inte bidar till något socalt utbyte eller inte har nåt som tilltalar mig så känner jag att det byggs upp en osynlig vägg mellan oss. Ett starkt magnetfält som pressar bort både mig och den personen där kemin inte stämer, ifrån varandra.

Det är min verklighet...