Varför skulle jag börja få ångestkänningar för denna dag redan på juldagen knappt en vecka innan?

Varför skulle alla dom försök att göra tiotalets sista kväll till en trevlig kväll gå käpprätt åt helvete!?

Jag försökte göra så gott jag kunde men verkligheten ville nånting annat.

Jag kunde inte ens klara av att se nyårsbilderna från nära och kära från sina respektive fester i sociala medier med mera utan att tänka tanken att kasta mobilen i golvet. Så mycket ångest, negativa tankar, ensamhet och längtan.

Negativa tankar som tömt mig på all energi

Ensamhet som är ofrivillig och oundviklig

Längtan efter att dom sista timmarna av kvällen ska passera så fort som möjligt och ett nytt decenium får se dagens ljus.

Timmar som innebär en kamp om att försöka slappna av, behålla kontrollen över sig själv och inte tappa fotfästet utan ha bägge fötterna kvar på jorden. Men istället har ångesten och nedstämdheten tagit allt utrymme i mitt bröst, det finns nästan ingen plats kvar för att andas in syre.

Bara en tidsfråga innan magen kommer göra ont, inte av hunger då jag inte ätit något sedan lunch. Den har helt enkelt inte heller någon plats i kroppen. Det onda kan utan vidare sprida sig i resten av kroppen just nu. 

Under täcket i sängen och vart jag än går i huset finns ingen värme, händer och fötter är som isklampar hämtade ifrån en frys. Troligen har varje cell, varje muskel, varje nerv, varje blodkärl intagit ett försvarsläge.

Andningen är oregelbunden, pulsen är skenande. Hjärtat vill fly ut men vartdå? Hjärtat är instängt, inspärrad i en cell vaktad av ångesten som hårdbevakar allt som händer inne i mitt bröst. 

Kan inte det här få ett slut?! Kan inte klockan passera 23.00 så jag får en anledning att leta mig ut bland folk och inte behöva känna mig ensam och samtidigt se på fyrverkerierna nere i stan?

Snälla ge mig kraft och styrka att klara av dom här närmaste timmarna

Snälla ge mig energi att kunna ta mig utanför dörren

Snälla ge mig hopp om att kommande år ger ljus och inte mörker

Snälla ge mig tro om framtiden 

Jag försöker sluta ögonen och hoppas att jag inte ska behöva ta sömnmedel kommande natt. Bara den sakta tickande klockan gör mig sällskap just nu. Den tickar sakta fram och hånar mig för att jag tycker att den går så provocerande  långsamt. 

Snälla hör min önskan, låt denna kväll inte få komma tillbaka igen.